Han hade förelagt fröken Beate flera svåra pso!, och alla hede hon genomgått med utmärk: heder. Han hade kommit både förberedt och oförberedt, för att utröna om frökens klädsel alltid ver lika vårdad. Han hade undersökt hennes arbete för alt se om det var ordeniligt; hän bade satt ett hemligt märke derpå, för att se om hon var flitig; han hade smugit sig till bennes räkenskaper, för att utröna om hon var slösaktig, och hade låtit en piga reta henne, för att se om hon kunde bli ond, med flera qvistiga frestelser. Vår vän var ganska glad, då han kom hem om qvällen före den dag, då hans öde skulle afgöras, Sedan ban lagt upp sin peruki papiljotter, lindat om händerna med salfva och lagt siva tänder i blöt, vandrade han fram och åter, i djupa tankar öfver det vigtiga steg ban ämnade taga, och de fraser han dervid skulle nyttja. Flera gånger under denna vandring sammåanlade han grötkompresserna, hvari hans händer förvarades, och höjde dem med mycken extas till sitt bjerta, eller fällde bsn ögonen på tåspetsarna, under djupa suckar, frampressade af ångest och oro. Tidigt andra dagen uppsteg friaren från sit oroliga läger och började sin toalett. Först klocken tolf var den fulländad, och i hvita handskar, med redan färdig förlofningsring på sitt lillfinger, begaf hen sig med klappende hjerta till den älskades boning. Ännu ett sista försök ville han göra. Efter de vinkar han gjort dagen förut, borde hon ena något, och hvad hon tänkte derom, det ville han utröna. Hau beslöt således att smyga sig på sin utkorade, och osedd göra sig förvissad om hvad intryck hangjort på henne. Lyckan eller rättare olyckan gynnade professorn. Han gick sakta genom tamburen och salonger, och smögsig obemärkt in i mörkret emellan de: dubbla dörrar, som skilde denna från förmaket, och der han hörde flera röster,