Aftonbladet – 2 december 1848, sida 1

förstånd, och föremålen derför otaliga. Jag Ikänner ganska många, och jag är dock öfverItygad att det blott är en ringa del, I Vår vän umgicks mycket hos en annan äldre professor, hvilken hade trenne döttrar. Det var ett ansedt hus, och faderns som var JläIkare, ansågs för ganska förmögen. Här var ett rikt fält att göra början med dessa vigtiga prof, och han började alltså med den aldsta. Gynnad af både far och mor, lofvade det godt. Fröken Beate hade redan fyllt sina trettio år, men det var helt nyss gjordt. Hon hade varit ganska vacker; men började att stöta på iptressant ruinHon spelade harpa, sjöng stora arier, gick ständigt i hvita musslinsrockar, och hade lungsot i följd af en olycklig böjelse i yvgre år. Hon målade äfven landskap, företrädesvis månskensstycken och greafkullar, och Itiflbad sin fordne älskares gamla hund, som bon ärft. Professorn började att ställa sig in hos hunden, köpte upp ett stort förråd af bakelse och förslöste vackra fyrkar på konfekt. Allt tycktes gå bra: när fröken suckade, suckade professorn, och när han suckade, svarade fröken med en ännu djupare suck. Hvarje afton, då det var månsken, sutto de liksom händelsevis allena i en fönsterfördjupning, och talade ett Par timmar om menniskans bestämmelse, om mannen och qvinnan och deras pligter, hvar för sig och inbördes emot hvarandra, om lifvet efter detta och om själarnes sympati. Till slut afhandlades äktenskapet och barnauppfostran; och man kunde icke finpa mera visa och upphöjda åsigter, än hos den älskvärda Beate. Professorn lärde -sig blåsa flöjt, och trodde sig vara kär, — det vill säga, han trodde sig regerad af en alldeles ny slags känsla;: någonting allvarligt, upphöjdt, något af äkta man. Hans tillkommande svärfar mottog honom som en son, och han var hvarje dag på vipe pen att fria.