fullkomligt. De bhudflängde och hängde utan: betänkligheter. Men deres straffsystem hadel. ingen framgång; brott begingos då som mnu,l! och skola aldrig hejdas genom sådana medel. l; Det är tvärtom ett allmänt erfarenhetsrön, att rysliga straff föröka både brottens mängd och deras vildhet. — I vår tid råda helt andra åsig-! ter; vi vända oss med afsky bort ifrån fysiskal! bestraffningar af alla slag; våra känslor äro nästan vekliga i detta hänseende. Men deremot! berbergera, kläda och föda vi våra brottslingar ! bättre än de fleste bland dem varit vana vid under deras frihet, eller kunna hoppas när de! återfått den, och i allmänhet långt bättre, än! hvad som är den fattiges men obrottsliges och ! icke häktades lott. Det fornåldriga anspråket på hvad man kallar belsosam stränghet, gör sig detta oaktadt gällande äfven bos oss vid! fångarnes behandling; och hvarmed tillfredsställa) vi det väl? Med själslidanden, som vi tillfoga, ! i stället för da fordna kroppsplågorna. Genom oupphörlig tillsyn, osflåtligt tvång, bringa vil straffången till ett slags omyndighetstillsvånvd, och genom beräknad nedstämning af hans själs! styrka, qväfva vi småningom allt mod, all sjelftillit hos honom. Detta förfarande anse vil! menskligt, i jemförelse med förflädrens; men i sjelfva verket är det mera grymt, och utöfvarl! i allmänhet ett mera förderfligt inflytande. Så försvagande har vårt humana straffsätt visat !! sig, att vi, för att göra dess uthärdande möj! ligt, nödgats mer och mer förstärka fångtraktamentet. Men denna nödvändighet, utan att på något vis minska det själsförderf vi tillskapa, motverkar ändamålet med hela straffängelsesystemet, emedan fängelset derigenom blir inbjudande för den nödställde, hvilken, åtmin-! stone på afstånd, betraktar det snarare som en tillflykt än ett straff. Fången sjelf vänjer det! deremot vid fysiska beqvämligheter, som han icke. kan försksffa sig när han åter bliv fri, och det ökar derigenom hans frestelser tll återfall. AA -— AA —rrm ÅA MM Det första och väsendtligaste missaget, både! i de forntida och moderna straffsystemerna, är det företräde, som man vid deras tillämpning gifvit åt varningen, framför förbättringen ; tv ehuru den sednare föregifves vara hulvudsyftet, taga både anklagare och domare vanligen saken på gamla viset, och betrakta strafffängelset snarare som en varningsanstalt, än som en förbättrivgsanstalt. Det andra, icke ringare misstaget, är, att då vi söka förbättra brottslingar, så använda vi dertill medel, som äro beräknade på att försvaga och nedtrycka,, i stället för att stärka och upprätta. Am — fÅ vm mn RAR REL OTTAR Botemedlen bestå just i motsatsen häraf. Må vi på allvar söka brottslingens förbättring, och icke dervid, under hvad förevändning det än måtte vara, vidtaga någon åtgärd,som-motverkar detta ändamål! Må vi försätta brottslingen i svåra, men icke grymma yttre om-! ständigheter, i stället för i makliga och -förvekligande! Låtom honom genom utförandet af ansträngt kroppsarbete, men icke genom slösinnad liknöjdhet, vänta återvinnandet af fribeten! — Förseelser, begångna -under fängelsetiden, må icke, såsom nu sker, bestraffas .genom den barnsliga och förredrande tillämpningen af stryk, hunger och mörker, utan genom förlusten af hvad fången redan kunnat för; värlva till återinlösen af sin frihet, eller genom q tillökning af lösesuämmans belopp. — Kosthåll s och andra behof måtte äfven föröka denna summa; fången får härigenom ett interesse i9 att föredraga det tarfligaste, såsom det minst kostsamma och minst belsstamde för hans skuld-g register. — Till besegrande af den egoism, somld vanligen utmärker brottslingar, och oftast är!f sjelfva roten till brott, har jag med framgång försökt att indela straff-fångarne i arbetslag om!4 sex personer, hvilka utföra gemensomma arbe-p ten och sålunda bjeipa hvarandra, under dets de arbeta för sig sjeifva. M : OM JM f— — -— JR r— Det blir någonting nytt när ett undergån0 get stroff verkligen kommer att i viss måns utplåna brottets vanfrejd ; men denna nyhet 4 blir någonting vanligt, så snart ibärdig flit och? godt uppförande göras till de enda och oeltergifliga vilkoren, för en till straff-fänge!se dömdå fånge, att återvinna friheten. Och med dessa vilkor skall ingen nödställd förledas till någon, frestande afund öfver fängelsernas invånare, el-!j, ler att bland dem söka husrum, kläder ochlp föda. Dessa vilkor skola göra straff-fängelset!g mera afskräckande än någon aunan brottetslee gsla påföljd, och sålunda åt detta slags straffl. äfven gifva den egenskap af varrande, på hvilken traditionernas anhängere lägga så mycken. vigt. la pJog anser hvad man i straff-lagstiftnivgen le kallar varnagel af alltför litet värde; jag beö tviflar nästan tillvaron af någon räddbåga förl, straff. Så sällsamt det må förskomma dem, s som icke undersökt förhållondet djupare, sål, visst är det dock, att knappast någonting be-l,. kräftas mer af erfarenheten än grymma strafts). verkan att reta till brott, i stället för att alskräcka derifrån, En skicklig efterspaningspois är ået enda verksanima skräckmedlet; ty när den för elt brott hågade tvekar at begå ls, missgerningen, så sker det af farhåga att blifva 1, vöjd, men icke af fruktan för straffet. Samma! dT bevekelsegrund gör sig gällonde öfverallt i hvarlagslifvet : mången deltager t. ex. uten tvekan en räfjagt til häst, och sätter öfver häckar och diken, med fara att bryta bals och ben, lt få medan bsn har nutsigt att kom: te fventyret; andra vådor trotses utan lo, vekan, vid minsta frestelse, så sna:t sammall utsigt öppeo. Men men betänker sig allinnan man oalan BA a ä