Aftonbladet – 1 december 1848, sida 2

ch en stund till vår toalett. Min vän var oantligt lifligt sysselsatt dermed, och nu var ans tunna hår brändt i granna lockar; han tod der nu i all sin glans. Men ack! det der ljerlva, vårdslösa draget i hans intressanta insigte, den der eleganta nonchalansen — der var borta, totalt boria — och hr Oscar var redan landtjunkare, en högst vanlig landtjunare, glad, godmodig och okonsilad. Jsg tyckte utt frecken i bast blifvit urmodig, och att halsluken satt drulsigt bak i nacken. Vi samlades i salen och mamsell Eva, i ljus nättelduksklädning och krage, var verkligen ganska söt och vacker. Gubben Gösta, nyrakad och grann, med bröstnål och hvit halsduk, höll ett litet hackigt tal, och de unga föllo i varandras famn med en kyss och tårfyllda gon. Fru Grönberg snyftade högt och kranade de förlofvade i sina starka armar. Jag ryckte deras händer, der de blänkande rin garna grinade hemskt emot mig, och tog flykjen ut på gården, för att ej trampas ned at hundarna och barnen. Jag hörde ända ut bur de rörda syskonen larmade, för att lyckönska Oscar och lilla Ev2, ehuru de icke bade påson aning om verkliga förhållandet. Inom några minuter var salen fullpackad med rörda och hederliga sockenboer och släglingar, som emollogo den stora nyheten med ett deltagande, som jag funnit endast i Sm land. Vi drucko dåligt och oskyldigt vin vill de ungas ära, och åto en deliket hembakad bakelse af en bastant materia och ett fantastiskt utseende. En länsman, kusin till fron som jeg Iron, höll ett långt tal i alla gästernas namn, der den djupa rörelsen förtog den lilla mening, der möjligen var ämnadt att fin nas. Man dreck e skål för br Oscars tor och slutligen äfven en för mig, med åtskillis knipslaga allusioner och reljerier, hvilka i gade en kall rysning öfver min :ygpg. Jeg glömde dem dock vid klockarens fiol, som satte oss alla i fart,