Aftonbladet – 1 december 1848, sida 1

förespråkare, ändra de der åsigternan, inföll jag litet spetsigt. Det är visst möjligt, svarade hon allversamt och obesväradt, och jag finner hvarken något förskräckande eller skamligt uti att vara kär. En gång skall jog välja mig en man, en god, förståndig, kraftfull man, till hvilken jag kan se upp och icke behöfva se ned. Med honom skall jag finna ett hem så lugnt, så soligt, så gladt och vänligt-som detta, och om jeg inom detta hem verkar allt det goda och nyttiga som jag vill och bör, så tror jag att jag handlat klokare både för min lycka och för andras, än om jag skulle flyga ut för att låta utskratta mig i den så kallade stora verlden, som jag, Gud förlåte mig, aldrig kan få någon serdeles stor föreställning om, och der jag icke skulle få sjunga mina små enfaldiga visor, som göra mitt sinne så lätt och gladt. ,Men, herre Gud! atbröt hon sig häftigt, pnu har jag talat i moral, i kärlek, i allebanda, så att vi farit ifrån gäddrefven. Var så god och siryk med den der åran och ro med den andra, så att vi vända om ett stycke — så der ja — nu ha vi rätt på den. En stund derefter landade vi vid: dentjärade och högst enkla bryggan, bestående af några stockar, der lilla Johanna satt sig i ro att fira födelsedagen med tårar. Hu, så du tjuter, min engell side Eva, i det hon hoppade upp ur båten, tog systern i sina armar och svängde cm mcd henne. Vi tänkte icke på våra genomblötta fötter och trasiga handskar. Intresset för vår följeslagerska kom oss att med gladt mod bära hvar sin gädda i triumf upp till den goda frun, som stod på trappan. Se det var just ypperligt till middagenn, log hon fryntligt, i det hon nappade gäddorna från oss. Du såg väl inte till smågrisarna der nere, kära Eva; de ba blifvit utsläppta — ag kan inte begripa huru — och vi äro icke stånd att få rätt på dem.n