Aftonbladet – 30 november 1848, sida 2

RA ————————————rvse—tÄ XL tillfälle att öfva i mitt enkla hvardagslif och under de sjelfsvåldiga och godtyckliga vanor jag sjelf fått taga mig. Tillstå derför också, ni herr Oscar, att pi gerna lemnar årorna åt er vän — det är mycket bättre än att plåga. sig för en usel triumf inför en obetydlig domarinna.n Obetydlig? svarade roddaren med ett ton-fall i rösten och en blick, som kom mig att tänka på botet mot mamsellen, som ban tillåtit sig om morgonen. Lilla Eva betraktade honom förvånad och log. Ja visst, obetydlig, ni började ju med att anse allt hvad ni här såg, utan betydelse, och är denna sköna trakt af Guds sköna verld obetydlig, så är väl jag det ännu mera, och den unga flickan skrattade godt med en min, hvaribodde så mycket spe, att det gjorde oss båda förlägne. Det är blott ett som är af vigt i ert omdöme, efter hvad jag kunnat finna.n ;Hvad då? frågade min kamrat i det ban hvilade på årorna, torkade svetten af sin panna och äpnu en gång lät mamsellen undergå verkan af sina blickars eld, Jo! er sjelf, svarade hon, ironiskt mötande de utmanande ögon, som fästades på henne. Ni är; elak mamsell Eva, sade jag bastigt, min vän är inte sådan som ni tror. Kanske skattar han verlden och menniskorna; under deras verkliga värde, men han öfverdrifver ej heller sitt eget, det kan jag försäkran; och fastän jag sade en glupsk osanninf höll jag mig dock ganska allvarsam. Den unga flickan satte banden öfver ögonen: i in vä illz h betraktade mig och min vän med en il le min det hon tviflamde skakade sitt. 2 O (Forts. följer.) parig min, i lilla hufvud.