Aftonbladet – 30 november 1848, sida 1

Ja, ja; jag tror nog du har rätt,, bekräftade jag; ty nu gällde det icke mera mig sjelf utan dem, som jag trott mig älskat, och då gick jag in på allt, Fastän jag icke kunde medgifva att jag sjelf var en skolpojke, så kunde jag väl instämma i att de varit utan karakter. Vi ska således rätt teppert roa oss på mamsell Evas kapitel — och dermed god nattn, sade min vän, som under sina filosofiska föreläsningar befriat sig ifrån det ena plagget efter det andra, och nu i sömnens famn glömde sin vishet. Jag låg ännu och funderade både öfver roig sjelf och mamsell Eva, öfver mannen och qvinnan i allmänbet, och hur jag äflades hade jag likväl svårt att finna den himmelsvida skilnaden dem emellan, som min vän förfäktade — den enas storhet och den andras svaghet — belst ganska förargliga minnen om en och annan skarp lexa från sköna läppar stämplade mig sjelf till en dum -och påflugen pojke, i och med detsamma det gaf dem en tydlig ö!vervigt. Jag tänkte på hur mången gång jag ropat ut en seger, som förvandlats i nederlag, hur mången omsorgsfull toalett, som inbringat mig endast åtlöje; hur mången qvickhet som blifvit utskrattad i samma stund den sett dagen; och slutligen denna dags erfarenhet. Den segrande och grötmyndiga hjelte som snarkade bort i vrån, hade icke han fått mer än ett rättvist hugg af den käcka mamsellen, under hvars fädernetak vi nu hvilade, eller rättare, hvars fädernetak hvilade öfver oss. Jag fann mina reflexioner både för mycket fria, farliga och oangenäma, derför somnade jag också ifrån dem snart. Jag vaknade vid skenet af den mest glänsande sol, som låg mig mdt i ansigtet, och