Aftonbladet – 29 november 1848, sida 2

jag, blef svaret, accompagneradt af den surrande garnvindan. . Om en stund sågo vi en rödbrusig, barbent piga bära den förargliga machinen öfver går. dea, och fru Grönberg inträdde, i det hon helt hastigt, midt för vår näsa ruskade af garnändarna ifrån sitt förkläde, och tog plats vid bordet, der hon serverade sig på ett sätt, som om ingen funnits i verlden mer än hon. Man kunde icke se någon mera obesvärad varelse än denna fru, så belåten med sin verld och så oåtkomlig för den öfriga verlden och dess fördomar ; med godt mod och med ett barns oefterrättliga obetänksamhet begick hon den ena bocken efter den andra emot vanlig takt och belefvenhet, men rättade det genast genom sin innerliga godhet och välvilja hvarmed hon liksom ville öfverskyla det. All barndomens känsla och liflighet bodde ännu i oförsvagad kraft uti hvarje rörelse och ord. Om man ej sett henne, skulle man tagit henne för ett gladt och bäftigt barn. Dottern i huset skulle just bära ut kaffet, och fick dervid några skarpa rättelser af modren, dem dock ögats uttryck motsade, då el häftigt buller utanför fönstret ådrog sig vår uppmärksamhet. I en smutsig arbetsvagn, med en gammal ful häst för, uppkörde till trappan ett ganska bögljudt sällskap, bestående af två pojkar och en flicka. Båda pojkarne, som hade starkt tycke af mamsell Eva, men vorc något yngre än hon och mindre vackra, slogos tappert om tömmarna, hvilket den gamle hästen dock alldeles ignorerade. Bakom bröderna, i halmen på botten af vagnen, satt, likt en kyckling i sin bale, deras Nilla syster, et barn om sex år. Med de stridandes mössor i sitt knä, tycktes hon lika trankil som hästen.