Aftonbladet – 29 november 1848, sida 2

stod vid kaffebordet. Det var en temligen lång flicka, men hvars former alldeles doldes af den vårdslöst tillskurna och vida bomulsklädningen. En halsduk af samma sort, och dito förkläde, fulländade drägten, som icke hade någon, annan förtjenst än den att vara snygg. Ett ovanligt tjockt hår af klarbrun färg var på det enklaste sätt uppsatt i nacken och de bara armarne voro nästan så hvita som den smala kant at linne, hvilken var viken öfver klädningsärmen. Hon vände sig hastigt om och neg i det en klar rodnad färgade detta ansigte, hvilket öfverraskade oss båda. Den renaste panna, hvarpå de fina ögonbrynen skarpt tecknade sig, höjde sig öfver ett par stora svartbruna ögon, hvilkas milda och tankfulla glans ännu mer för höjdes af den klara hyn och de friska bögröda läpparna. Det var med en viss bäpenhet, som min vän presenterade sig sjelf och mig, och återkom först småningom i sitt vanliga esse. Föremålet för denna vår förlägenhet tog oss dock snart derur, ty med den mest otvungna och naturliga hållning serverade hon 055 med kaffe, pratade gladt och förtroligt med oss, och skrattade så friskt och ljudeligt, att Viicke hörde de tunga steg som nalkades, och att gubben Gösta kom in i salen. Du tycks vara temligen hemmastadd med våra gäster, Eva lillan, sade gubben, förnöjd klappande sin dotter på kinden. Hon log åt anmärkningen. Du vet att jag aldrig kan vara annorlunda, dessutom tyckas dessa just inte se så farliga ut, att de kunna skrämma mig stumx, sade hon gladt, i det hon bjöd honom en kopp och en stol. Vill mamma ha kaffe ? ropade hon ut åt förstugan. Nej, jog bar straxt slutat och då kommer