Aftonbladet – 29 november 1848, sida 2

RÅ Hastigt utrusade gubben Gösta och slet tvisten genom att draga ned parterna på marken och lyfta den lilla flickan ned ur vagnen: Hästen fortsatte makligt sin väg ned åt ängen, der han stannade vid grinden och tycktes insomna i väntan på förlossning; de båda gossarne skyndade skamflata hvar åt sitt håll vid vår åsyn, och fadren återkom med sin dotter vid handen. Detta är min yngsta flicka, Jobannan, sadehan, i det han löste af henne batten. Jag ska säja hur de van, började denna ifrigt, Anders ville promt köra på hemvägen mä, fast han körde då vi for bort; då sa Gustaf att det var orätt, och så slogs di.n Ja, se sån, afbröt systern leende, det är inte värdt att tala om det, utan om Hanna går ut till Stina, så får du mat. Vid dessa magiska ord, som förjagade alla minnen af den stormiga resan, skyndade lilla Johanna sin väg, och hr Grönberg föreslog att bese trädgården. Jag kastade en blick på min beresta vän, för att se hur han, som besett så mycket märkvärdigt, upptog detta förslag. Han drog ironiskt på öfverläppen och tog makligt efter sin hatt; och vi följdes åt allesammans, utom frun, som hade andra bestyr och ropade i köksdörren: Kära Eva, se nu efter att inte hundarne gå med i trädgården igen.n Mamsell Eva nappade hastigt ned ett slags anspråkslös hufvudbonad, som bon sjelf benämnde kråka, ifrån en krok På kakelugnen, och dolde behändigt armar och händer under: sitt bastanta förkläde, allt under det hon pratade och skrattade och vid hvarje ord hade ett nytt uttryck i sitt vackra ansigte, en ny gest, så osökt och uttrycksfull, att den måste fästa