Aftonbladet – 29 november 1848, sida 1

SMÅSAKER f AR N. l EN FILOSOF. : ; Jag har från min barndom hört, att kärleken är allsmäktig och kan åstadkomma de mest otroliga mirakel; men i det längsta betviflade jag det som en ,dum sägen, och ansåg den för en af dessa busar, som blott lefva i våra ammors fantasi, till dess — för att straffa min otro — ett bevis ;slog mig med förvåning och gaf mig ett slags respekt och — jag må väl tillstå det — fasa för denna sjukdom eller villfarelse eller hvad man vill kalla det. Jag har väl åtskilliga gånger varit kär, alldeles förtvifladt kär, en dag, en vecka, ja till och med en månad, men aldrig har den inverkat på mina åsigter, mina framtidsplaner eller , mina naturliga böjelser. Dock med detta bevis — hvarom jag skall berätta — för mina tankar bäfvar jag för mig sjelf och blir förbannadt orolig vid ordet kärlek. Jog träffade en gång på Regeringsgaten, i Stockholm helt oförmodadt en skolkamrat och barndomsvän, som jag icke sett På fyra år, Dessa fyra år hade han användt till detloliga bemödandet att förstöra en hel hop af sin fars pengar på resor och dårskoper, och sin egen helsa på nöjen. Han var nu gubblik och märkvärdigt mager, hade stort skägg, men tunt hår, och i bans klädsel likasom i hans matta ögon kunde man läsa hans verldsförakt och likgiltighet på samma gång hans utsökta elea Pelelee om att han åtminstone icke ad or a för denna så föraktade hade han sett verldan i Me gom, skiljt oss åt, ess helhet och blifviy me