Aftonbladet – 28 november 1848, sida 2

ligheten af en sådan intolerans! Hvarest i hela verlden skulle ett dylikt beteende icke framkalla både allmänt ogillande, medömkan och skratt! Men här i Sverige uppkomma på detta oförsynta sätt de mest äfventyrliga och vidunderliga rykten och tagas synnerligen som trosartiklar, när det gäller det förmenta och spökande katholska proselytmakeriet. ÖRESUNDSPOSTEN OCH REPRESENTATIONSFRÅGAN. Öresundsposten har innehållit några artiklar under titeln: Framtidens närmaste frågap, hvilka ej varit utan intresse. Den fjerde bland dessa artiklar handlar om ett bland de skäl, som oftast anföras äfven från många liberalt sinnade, att man bör taga hvad man kan få. Öresundsposten yttrar häröfver följande: Vi böra ta hvad vi kunna få, för att sedan kunna få mera,. Detta är argumentet. Vi hafva redan medgifvit att det kan ega en relatif vigt, att det i vissa fall kan vara både sannt och praktiskt; men det må tillåtas oss bekänna, att vi just i de speciella förhållanden, som här fö religga, anse det vara hvarken det ena eller andra. Denna taktiks svaghet i närvarande fall ligger redan deri, att under det den inbillar sig vara af en ytterst fin och diplomatisk natur, den likväl från första ögonblicket ohjelpligen blottar sig och låter motståndaren öppet titta i alla dess kort. Hade man inskränkt sig till att helt godmodigt, såsom folk i den gamla idylliska tiden, säga: vi äro nöjda med hvad man i nåder vill gifva oss, vi tacka aldraödmjukast för äfven den minsta smula af den rika mannens bord, och gud må veta att man aldrig skall finna oss knotande, hade man nöjt sig härmed, så ges der visserligen en möjlighet att en eller annan af dem, hvilka nu från sina mögliga privilegiers ståndpunkt betrakta nationen så ytterst kavaljeriskt de haut en bas, slutligen skulle kunnat röras till medlidande med oss och i ett ögonblick af godt humör för ro skull kasta oss en almosa i hatten, för att se med hvilken förtjusning vi slogo hvarannan omkull för att gripa den. Men saken är, att man icke gerna i midten af det nittonde seklet har kunnat med en dylik sats uppträda som målsmän för en nation, som den svenska; man har varit tvungen att gå längre, att fullända meningen och säga sålunda: Det är icke frågan om att här mottaga en almosa — dertill äro vi för godt folk! — det är endast frågan om att taga det första steget, för att sedan lättare kun na taga det andra och tredjs, här är fråga om att för ögonblicket hålla till godo med nägot i sig sjelf mindre lysande, endast som medel för att desto säkrare vinna ett högt strålande mål,. Detta låter i en hastig vändning höra sig äfven inför folk, som eljest icke äro så alldeles lätta på trådeno, men det förändrar naturligtvis också genast positionen till dem, mol hvilka taktiken vänder sig. Det konservativa partiet här i landet är ett, som med rätta hatas af nationens stora majoritet, det är en oefterrättlig, oblyg, trotsande, för mäten, hemsk, nästan infernalisk faktion, men den är i sanning ingen dum. Den kar tvärtom räfvens listighet, liksom den har o:mens skarpa öga, den låter ingalunda narra sig af några så pass genomskinliga stratagemer, som den ifrågavarande, och den beräknar fullkomligt väl följderna af hvarje hårsmån eftergift, den lemnar sina motståndare. Den skulle, som sagdt är, möjligtvis i ett upprymdt ögonblick kunna gifva en almosa, men den låter svårligen godvilligt nationen få fatt i ändstumpen, för att sedan småningom få hela trosser. Den är dertill både alltför klok och alltför envis. Vi hafva tusende exempel härpå, vi hafva det sista, och ett bland de mest eklatanta, uti skatteförenklingsfrågan, der en miniatyrreform, som under andra förhållanden måhända verkligen som en nådegåfva skulle blifvit skänkt de oprivilegierade stånden, nu derenisot, oaktadt utgången från thronen och understödd af en allmän opinion, på det hånligaste blef af stock-konservatismen tillbakavisad, uppenbarligen i sjelfva verket derför att den deri misstänksamt anade ett slags förkänning, ett försök att få fingret in mellan privilegiernas täta gallerverk, för att sedan få in hela handen. Man må säga hvad man vill, men det var handladt konseqvent. Så som sakernas ställning visar sig för oss, är det alltså icke den ringaste anledning att vänta sig, det konservatismen, representerad genom de privilegierade stånden vid våra riksdagar, skall mera i morgon, än i dag eller i går, någonsin lemna ifrån sig ens en tumsbredd af sin terräng, så länge der i grundlagens elastiska paragrafer eller den parlamentariska fäktkonstens små hemlga fiffigheter ännu ges den ringaste utväg för att slippa ifrån denna nödvändighet, och märk väl! så länge der icke tillkommer ett reat öfyverväldigande tvång af en eller annan art. Det är speciellt vår öfvertsgelse, att man befinner sig i en stor irtring, då man antager att de konservative skola vid nästa eller näst nästa riksdag, eller någonsin, uti vanlig väg och utan en eller annan extraordinär impuls, gå in på en representationsreform, man nöje sig äfven med en så beskedlig och hygglig, som det hvilande förslaget. De skola icke göra detta mer än de bifallit reformerna i ancra stycken, i tullfrågan, i kriminallagstiftningen, i läroverkssaken, de skola göra det så mycket mindre, som en reform i representationssystemet går dem mera direkt på lifvet. Detta synes oss vera temligen logiskt. Hela den ifrågavarande principen, att taga hvad man kan få,, förefaller oss alltså i närvarande fall alldeles opraktisk i sig, såsom filosoferna uttrycka sig; grunden dertill är ytterst enkelt den, att vi, vär allt kommer omkring, alldeles icke kupna här vid lag få någonting, hvarken det ena eller det andra. Taktiken måste då snarare vara den att taga hvad man icke kan få. Detta är vår oförgripliga mening. OM VINSTEN AF STARK JORDKULTUR. oo TT . A Dar om oo ff re om angelck