Aftonbladet – 28 november 1848, sida 2

salighetsläran. Det sistnämnda torde mången bafva svårt att tro, då man ser den hätska ifver, hvarmed de rådande inom vår egen kyrka utdöma såsom kätteri och förderf, icke så myc; ket en eller annan afvikelse i dogmerna, som all förnuftsreligion och allt mythiskt föreställningssätt, icke besinnande i sin andliga hersklystnad, att det finnes ganska många, i synnerhet på en viss bildningsgrad, som med bästa vilja icke skulle kunna med full öfvertygelse fästa sig strängt vid den bokstafliga tolk-l; ningen i alla dess delar, utan med eller mot sin egen önskan deri nödgas se vissa motsägelser, samt vid sådant förhållande i nyssnämnde mythiska föreställningssätt se en räddniog för sjelfva tron, och en möjlighet att tillfredsställa själens behof efter visshet eller sanning. Emedlertid finner man just af den anmälda boken af m:ll Lundeberg en bekräftelse på det förut kända förhållandet, att katolikerne i denna punkt äro fullt ut lika häftiga som, våra egna ortodoxer. Det synes likväl ligga en motsägelse emellan denna fördömelse och katolikernes egen till protestanterna uttryckta fordran på tolerans för sin lära. Huru förklaral detta? Jo, man kommer då lätt på den tankan, att icke nitet för religionsfrihet, utan begäret att få sälta sin egen intolerans i stället) för den nu rådande statskyrkans, utgör denl egentliga driffjedern. Dessa anmärkningar hafva i förbigående fallit oss in, såsom bihang tilll pastor Bernphards skrift, hvaraf ett utdrag här meddelas. Hr Bernhard talar om den tvist,! som för några år sedan egde rum mellan Stockholms konsistorium och katolska församlingens föreståndare, och yttrar dervid: Väl hade jag trott, att den nämnda skriftvex lingen borde, genom sin blotta tillvaro och : sitt stilla, menlösa förlopp, till fullo hafva upplyst en hvar, att den föregifna propagandan åtminstone hade ingen fara med sig, då sjelfva Stockholms stads consistorium, efter vunnen kännedom om rätta förhållandet, hade lugnat sig; men då jemväl en man som I., hvilkens artikel eljest vittnar. om fördomsfribet och oförnekelig aktning för en religiös öfverItygelse, ännu synes hysa tvifvelsmål rörande denna angelägenhet, så tager jag, som sedan flera år tillbaka ensam sköter och är arsvarig för katholska församlingens pastoralvård, mig friheten att till hans upplysning låta dessa rader medfölja en afskrift af min redogörelse till Stockholms Öfverståtbållareembete såsom slutakten af den omnämnde skriiftvexlingen och hvaraf hr I. torde inhemta huru ogrundade hans misstankar äro. Såsom tillägg till skriften anmärker jag, att en sednare händelse, som blott muntligen förekom vid Öfverståthållareembetet, består deruti, att en fattig katbolsk enka efter luthersk man anhöll om hennes sons emottagande och undervisning i katholska inrättningen, och att, af särdeles bevekande omständigheter, hennes begäran beviljades. Gossen upptogs och hans vistelse inom inrättningen anmäldes; men ogillades af Ofverståthållareembetet. Modern var utfattig; gossen togs från inrättningen och moderns vård och öfverlemnades åt sig, hvarpå han tog undervisning Ipå gator och torg och fortsätter densamma, alltsedan just den tid, då han utkräfdes af katholska församlingen genom consistorii skriltvexling, intill denna stund, inom samhället på Långholmen. Med ett ord, Öfverståthållare-embetet har full kännedom om samtlige inom katholska inrättningen befintliga barn och kan bäst intyga, hvad halt dej vidunderliga rykten ega, med hvilka en del perso. ner synes roa sig att oroa andra. Hvad åter de vidunderliga rykten om proselyt makeri rörande fullvuxna personer beträffar, så kan ingen skilnad ega rum mellan hr I. och undertecknad i fördömelse och afsky för det proselytmakeri, som, med bans egna ord att tala, har för afsigt att på hvad sätt det må ske, genom list, hot, lockelser och förespeglingar af jordiska förmåner, draga menniskan öfver till en yttre bekännelse. Allt sådant är samvetslöst och brottsligt, ett förgripande mot menniskans samvetsfribet, och måste, till följe af sjelfva kyrkolärans strängare anda, af den katholska presten till och med. vida lifligare och ihärdigare beifras än af den protestantiska. Men med liten eftertanka inses, att sjelfva möjligheten af ett dylikt eller straffbart proselytmakeri i Sverige, från den katholska prestens sida, är otänkbar. I Hvarmed skulle han i Sverige hota, hvarmed locka, hvilka jordiska förmåner här förespegla m. m., hvarest öfvergång till hans bekännelse är belagd med landsförvisning, förlust af medborgerliga rättigheter och arfsrätt? Stockbolms consistorium har sig noga bekant de få personer, hvilka öfvergått till katholska kyrkan; jag uppmanar deasamma och enkannerligen herr kyrkoherden Ekdahl, som sedpast haft anledning att derom göra en öfvertygande erfarenhet, att jäfva följande mitt påstående: det ingen enda person öfver hela Sverige finnes, som blifvit katbolik på annat sätt än genom personlig, innerlig, friviliig och mogen öfvertygelse, utan all slags främmande ins verkan; eller som icke bestått sjelfva det consistoriella eldprofvet, d. Vv. s. är beredd att, hvad stund det fordras, för sin öfvertygelse mista allt, fäderpesland, rättigheter och förmögenhet. Nåväl, hvad bevisar detta, om icke att religionen inför samvetet är och förblifver en öppen fråga, ett behof, det ingen tvångslag i verlden någonsin var och är nog stark att kufva. Framför allt är det i denna angelägevhet som orden gölla, att Guds vägar äro Jou:ransakliga. Ty värr äro menniskor i allmänhet icke särdeles böjda att allvarligen befatta sig med religiösa ämnen, än mindre att göra Sig omak för Idem, och minst att underkasta sig stora och svåra luppoffringar för religionens skull. Då nu detta ändock är det verkliga, sanningsenliga förhållandet, så hemställer jag till den lärda nitälskande hr I., att förklara mig den besynnerliga företeelsen, att intet land i hela christenheten ropar så mycket på proselytmakeri, vid att hafva minst skäl dertill, som Sverge. Företeelsen förtjenar sin egen uppmärksamhet. Eiler skulle väl blotta tillvaron af en katbolsk församlling inom Sveriges landsmären vara för detsamma I mera oroande än för hvilket annat land, som helst, t. ex. Danmark, Norge m m. Jag tror det icke; dessutom har kathoska pastorsembetet i Stockholm, Itill värn för sig, på sjelfva kyrkoporten tillkännaIgifvit lagens näpst för dem, som der obehörigen inträda, hvilket tillkännagifyande finnes der sedan 4840 eller den tid, då inom presteståndet på riks. dagen fråga väcktes om att förböja den gamla näpIsten från 40 daler s, m. till 30 rdr bko, — Jag Ihemställer vidare, om något christligt land måhända bör eller kan tro sig hafva upphunnit mensklighetens yttersta gräns för religiös kunskap och vetande. så att dantöfvar INGEN PFANCknina vida rn nm — — mr J————