LITTERATUR. Vårblommor eller Ungdomsmivnen af Hi var, 4:a kiransenn, hafva nyss lemnat presser örf. till denna lilla poemsamling börjar me e vackra orden: Himlens ära, menskligheter äl — vare städse syfiet för min själ. Det arakteriserar anden och välmeningen. Hva tförandet vidkommer, så lärer en och anna rinra, ait något egeniligen nytt just icke hi lår att träffa, likasom att det hela ej vittn; ynnerligen om hvad man förstår med ppoesi anehåll,, Verser äro här emedlertid; oc vånga af dem goda nog. Vi känna ej om bk lilmar är gammal eler ung; förmoda doc et sednare, efter han benämner sina sak vårblommor, (hvari dock äfven en: hös atl) och sig sjelf ;Hilma:,; ej heller känr i från hvilken landsort ban egentligen m ara, fast då han skrifver mundenpy, vi antag onom härleda sig från någon rätt allvarsa rovins. Vi önska honom sll den lycka he ubliken: han kan vinna, och tillåta oss såso! rof anföra följande från sid. 20: DEN ÄDLE. Den ädle går så lugn och stilla sin bana fram : men hög och stark ban rödjer undan flärd och villa från lifvets töckenböljda mark. Han i hvar menpska igenkänner en biltog från sin faders hem: han. anser alla såsom vänner och delar sorg och fröjd med dem. Glad öfverallt på lefnadsfärden han varsnar spåren af den megt, bvars kärlek, sen den alstrat verlden, i menskors bröst dess spegel laggt. Han ser en skymt utaf det sanna, som blott hör högre verldar till, på hvarje klar och öppen panna, hvars herre fritt det goda vill. De ondas bittra hån och tadel tillbakastudsa mot hans barm, der, närd af bjertats bimmel!sadel, bans kärlek brinner lika varm, och öfver ord och handling breder en hög och oförgänglig glans, som allt sitt rena värda leder blott från en själ, så skön som hans. Hvar dunkel sorg till ro han smeker och älskar hvarje hoppfull själ. Han oskuldsfullt med barnen leker, men trifs ock med de gamle väl. t bvar och en, som modigt sträcker sin färd dit ljusets stämma böd, så innerligt sin hand han räcker till vänskap och till redligt stöd. Nog bar den ädle många strider, visst stioga törnen mången gång; men han ej räknar hvad han lider, ty pröfningsbanan är ej lång... Hvad äro några år af smärta väl för en evighetens son? — Blott skuggor, fallpbe på hans hjerta, men snart ock gångne derifrån.