Aftonbladet – 25 november 1848, sida 3

så stor åtskillnad mellan beggederas minneny, både till ande oeh innehåll, att vi koappt kunna förutsätta. efterhärmning, eller något dylikt, såsom . motiv för landsh. Mörner. Han talar på följande sätt om sitt arbete: Jag har många -att tacka för välgerningar och många för vänskapsprof. Jag har ansett för en skyldighet att öppet försvara dem, som, efter min öfvertygelse, oskyldigt blifvit avgripna till heder och ära, och jag har att tacka den store Guden för så mycken nåd, så gränslöst stort förbarmande, att det varit ett behof för mitt bjerta, att för andra omtala det goda, ban skänkt mig af oförskylld nåd. Läsaren kan redan häref sluta till beskaffenheten af bokens innehåll, säger ref. Äreminne öfver grefve m. m. Erik Dablbergn, af E. M. C. Pontin, omtalas sist. Ref. hr —NL— vidgår, att det bela är utfördt med talang,; men flere af förf:s historiska eller filosofiska reflexioner skola för ingen del godkännas af alla häfdeforskaren. I allmäuvhet anser ref. förl. ej göra ,rättvisa åt den nyare tiden, som i hans omdöme förlorar alltför mycket i jemförelse med den förflutnas. Afven tycker ref., att förf. tagit Lehnbergs rhetoriska maner för mycket till mönster. Hvad hr —NL— mot slutet yUurar, finna vi så sannt och väl uttaladt, att det, äfven utan särskildt afseende på br Ponmtin, förtjenade inskärpas såsom en allmänt tillämplig regel. Alt smak af skolap, säger han, vär i sjelfva verket en bi-smak. Det Ciceronianska maneret, med sitt släpande prål med onödiga synonymer, är lika iitet intagande, som den (det?) Taciteanska, med sin medvetna ordkarghet, som ock ej saknar en ofta nog mera konstig än konstrik tankevändniog. Den bästa skola är ingen skola, helst om frånvaron deraf ersättes af en erfarenbet, så mångsidig som möjligt, af vältalighetens förnämsta alster i allmänhet. Allmänna logiken, sundt omdöme och naturlig smak bilda ensamma säkrast stilisten: hufvudideen och de särskilda tankarne utprägla då sjelfständigt den form, dem naturligen tillkommer.,