Aftonbladet – 25 november 1848, sida 3

en stund allvarligt i ansigtet, sade hon med en ömt orolig stämma: Huru befinner vi er i dag? Blif nu åter god och förståndig, och yra ej längre om spetshandel och basvärjare, Jacqueliner och skatter. Ni har på ett belt år ej talat om något annat. Ack! huru lycklig skulle jag ej bli, om ers höghet åter blefve sig sjelf, att vi måtte kunna återvända till hofvet. De säga mig, att i Paris är så lifligt jast nu! Hertiginnan af Nemours skrifver sådana förtjusande bref till mig och frågar så deltagande efter er helsa.n Hertigionan af Nemours! sade Le Blond, öfver hvars ansigte den hlla handen som hvilade på hans axel, de ömma blickarne och den ljafvn rösten, jagade den ena rodnaden efter den andra. Sköna dame! Jag vet ej hvar jag är. Jag nästan tror — må helgonen förlåta mig! — att jag är förtrollad. Jag bönfaller er, madame, befria mig från denna bländvilla, hvaraf jag plågas. Jag skall omtala för er min hela historia från mir födelsestumd intill nuvarande dag, då ni sjelf kan dömma.n Han berättade sina äfventyr. Damen lyssnade och log sorgset. Allt detta har ni åtminstone berättat mig redan en hundra gånger,, sade hon, då Le Blond slutat. Det var just derföre hans majestäts läkare tillrådde oss att lemna Paris, för att undvika allt, som kunde öka er öfverspänuving. Jag ber er, för min skull, sök lugna er. Tänk ej vidare på dessa tomma drömmerier. Blif åter, som ni plägade vara före detta anfall, och bannlys alla invbillningsfoster. Lofvar ni det? För min skull, säg att ni lofvar det ! . (Slutet följer.) i