Aftonbladet – 25 november 1848, sida 2

RN tio steg bärifrån. Precist vid midnatt, hvarken en minut förr eller sednare, måste vi vara der, Låt oss dricka några glas emedlertid och färma oss vid elden.n En kall rysning gick genom Le Blond. Alla de fasaväckande historier ban hört om syner vid skattgräfningar, kommo för hans minne. Han frågade Abubeker om det vore troligt alt de skulle råka ut för något dylikt. Denne skakade på hufvudet och skrattade. Pratly sade han. v,Är ni rädd för gamla ammsagor?, j Vin och samtal gjorde, att altonen förföt raskt nog; men vår bjelte var I högsta grad uttröttad, dels utaf att ej bafvasofvit något föregående natten, dels af resan. Chöaldeern sökte på allt sätt roa sin följeslagare genom en mängd öfvernaturliga berättelser, i hvilka han sjelf merendels var bufvudpersonen. När klockan slog tolf, bröt Abubeker af tvärt i en berättelse, och -då han märkte Le Blonds utomordentliga sömnighet, ställde han sig framför bonom och, sade med bögtidlig stämma: Ni bar väl ej bedragit mig med någon osanning; ty det kunde begrafva både er och mig under ruinerna.n Jag försäkrar på min heder, att, med undantag af vexeln, hvilken. ...) Det var orätt, mycket orätt; men er sömvighet vid ett tillfälle af så mycken vigt upp väckie min misstanka. Jag har varit ute för händelser af detta sleg, då besvärjaren råkat i dvala, som varade en hel månad från det han funnit skatten., . Verkligen! — det vore förfärligt,, svarade Le Blond, motarbetande: sin sömnlust. vEj alls förfärligt för den sofvande, medan dvalan påstår, ty ban har de Jljufvaste dröm