Aftonbladet – 25 november 1848, sida 1

SPETSHÅNDLAREN I NAMUR. (Öfversättning från Engelsk an.) (Forts. fr. gårdagsbl.) HJELPAREN. Deras flit tillväxte med hvar dag, och det kan tilläggas såsom ett bevis på riktigheten af vissa Dya theorier i undervisningskonsten, att de snart kunde obehindradt samtala, utan att hafva lärt sig en enda regel i grammatikan. Le Blond blef allt: mer förälskad i klädsömmerskan från Milano? — Jacqueline åter i presidentens son; och då de slutligen upptäckte sitt misstag, gjorde det ingen olikhet, utom att det i kärlekens rågade pokal göt en bitter droppe fruktan och: misströstan. Men denna bittra droppe tycktes genom någon kemisk process, bvarom de, stackars varelser, voro okunniga, hundradefallt öka styrkan af nämnde pokals innehåll, Visserligen), suckade Le Blond, är jag till födseln adelsmsn, och jag önskar blott jag vore rik. Och jag, suckade Jacqueline, ack jag önskar blott jag vore fattigl, Till råga på olyckan nalkades vintern nu äfven och beröfvade jasminbersån dess löf, samt utbredde sitt hvita snödok öfver marken, hvilket på det obehagligaste återgaf aftrycken af hvarje fot. Deras möten voro nu sällsyntare och skedde blott i kyrkan eller på någon öfverenskommeti gåta, och då blott för rågra få ögonblick. Men äfven dessa möten gåfvo någon tröst, och man hoppades på våren, som skulle återgifva jasminbersån dess löf, En dag satt Le Blond i ett af stadens förnämsta kafeer, försänkt i sorgliga aningar, och vinet, ehuru bästa champagne, kuude ej muntra hans sione, Det var åtta dagar sedan ban sist såg Jacqueline, och under hela denna tid bade hon hvarje dag varit på baler och föter hos stadens förnämsta familjer, samt var denna afton bjuden till Presidenten, Han hade skyn