Aftonbladet – 25 november 1848, sida 1

dat ut för att undfly festens toner, som nedträngde till bonom, och komma undan sina egna sorgsna tankar. Bredvid satt en medelålders man i en grå ridklädning. Han såg på Le Blond och drack honom till i ett gles pontac, Har jag ej den äran tala med br Le Blond?, frägade han. La Blond såg noga på honom, och genom ett djupt ärr på venstra kinden igenkände han honom för att vara en person, som på de sista två dagarne så att säga förföljt honom. En gång hade ban inkommit i boden och köpt någonting, sedan hade han följt honom på gatan, i kyrkan, och vandrat af och åter framför hans dörr, och nu sednast tilltalat honom här. Det låg något frånstötande i den främmandes magra ansigte, och ögonen glödde hkt eld. Le Blond besvarade hans. fråga. Ni tyckes vara nedstämd, fortfor främlingen. Det kan väl vara möjligt, min herre ; kan ej alltid vara glad.n ? pDrick l sade den främmande, Det hj-lper mig ej,, svarade vår hjelte modfälld. Det gör mig verkligen ondt att höra det. Är det något hvarmed jag kan tjena er?x Det är svårt att säga. . Pröfva migp, tillade främlingen; ni intresserar mig högligen, unge man — mer än nl tror. Ni känner mig ej, men låt oss blifva bekanta, Jag är säker om att jag kan bjelpa er, blott ni vill gifva mig ert förtroende.n Ni är alltför god, suckade Le Blond och skakade på hufvudet. Har någon förorättat er?, 27077 Visst inte.n TT Eller någon kärlekstvist ?) Nej, nej, ingen tvist. Eller behöfver ni penningar? Jag kan hjelpa er med så mycket penningar ni önskar.y D man