Aftonbladet – 24 november 1848, sida 3

icke så ringa grad föranledde polisbetjeningen att nå ot mera uppmärksamma de personer, bvilka utpekades såsom de förnämsta idkarne af den skamliga födkroken; men önskligt hade varit, att dessa artiklar kupnat verka någotmera. Man kommer nu helt naturligen till den fråsan: kunna dessa polisens åtgärder utrota el-. ler åtminstone väsendtiligen hämma spelet? Insen kan hysa det hoppet, att de skola kunna jet. Dessa åtal och dessa böter oroa visserlisen spelarne och hålla allmänhetens ögon öppna, så vida de, som hittills, offentliggöras i iidningarne; men föga är att hoppas, det skulle; illfölje häraf spellasten undertryckas. Den är så djupt inrotad i våra seder, och vårt före. ställningssätt är så litet vandt att betrakta spe-: landet såsom en riktig last, att kanske flertalet if den fullmyndiga generationen anser det som ett mycket lofligt och klanderfritt nöje, så vida det icke är förenadt med bedrägeri eller, såsom alltför äfventyrligt, af lagen förbjudet. Under sådana förhållanden finnes det hufvudsakligen blott två utvägar att uträtta något godt emot spelet: Den förnämsta och hufvudsaklisaste är, att på öfvertygelsens väg leda opinionen till fullkomlig insigt om och afsky för detsamma, och den andra, visserligen: till en del verksamma, men blott mot det otillåtna. riktade, är auktoriteternas allvarliga bemödan-! den att förhindra eller befordra till näpst hvarje öfverträdelse af författningen. Med spellasten är det som med fylleriet och andra moraliska lyten: den måste först framstå i bela sin afskräckande skepnad — menniskorna måste lära inse, att spelnöjet är en låg och skamlig känsla, fostrad af vinningsystnaden och stridande både mot den kristlisa broderkärleken för motspelaren och mot det egoa värdet såsom tänkande väsen, innan man kan hoppas att med fullständig framgång bekämpa den, och den som ser menniskorna sådana de äro, ser nog-att intet hopp finnes att den närvarande generationen skall afstå från spelbordets förströelser. Den vällustiga känsla, som den vid spel vande tyckt sig erfara, harj ett så stort behag, att det skulle fordras en! mycket stark karakter att motstå dess lockelser, synnerligan sedan vanan gjort denna förströelse till ett behof. Men för en kommande generation kan mycket åtgöras, och det är vår pligt att bäråt egna-uppmärksamhet. För filantropernas bemödanden är här ett öppet fält, som troligen skall bringa dem stor välsignelse. ! Det borde alltid vara deras hufvudsyfte, hvilka motarbeta lasterna, att rädda undan dem den uppvexande ungdomen. Ingen far, som ären! supare, vill att hans son äfven skall blifva det, och om den, som nu så beherrskas af vanan vid ett spelparti, att detta blifvit ett hehof för hans välbefinnande, skulle icke tillåta att bans son finge vana vid samma förströelse, i fall han rätt insåg att den är lastfull. Eller befinna! sig icke spelet och superiet i det närmaste i samma kategorier med afseende på den grad af afsky, som bör tilldelas dem. Det-förra synes ill och med mera fördömligt; ty för dess-så! kallade oskyldiga utöfvande kan ingen den ringaste förnuftiga grund framtes, då likväl för spirituosas måttliga användande under vissa förhållanden månget skäl kanske talar. Det är nu den tid på året, då ungdomen skall börja läsa för presterskapet, för att om någon tid konfirmeras. När skulle det således vara lämpligare än pu att framställa en önskan om presterskapets medverkan till spellastens undertryckande? Mången själasörjare har kanske kommit att förbise det tadelvärda och, så väl för moral som för ekonomi, fasansfulla i allt slags spel, det må nu kallas oskyldigt eller icke. Måtte derföre den, som, till följe af inflytandet af tidens oriktiga åsigter och plögseder, gjort sig skyldig till denna försumlighet, fullkomligt göra sig reda för saken och finna sig pligtig att för sina åhörare, men först och främst för nattvardsungdomen framhålla spelets sanna natur, och derigeoom söka rädda från en last, hvilkens skamfullhet bäst inses, om man kommer ihåg att vid spelet menniskans fria och föraruftiga verksamhetsförmåga underkastas slumpens öfvervälde och endast -användes att genom spetsfundiga uträkningar begagna dennes nycker för att på det mest systematiska sätt, ulan vederlag, beröfva nästan dess egendom och döda en tid, som kunde användas på gogneligt sätt. Presterna böra dervid likväl icke vända sig till ynpglingarne allena. Flickorna äro lika mycket, om icke mera, förtjenta af deras undervisning i detta fall. Utom det alt deras sinne är öppet för det vackra och det rätta i hvarje bemödande att rycka den vilseförda undan lasten, skola de äfven se den egna fördelen fordra, att de med all ifver uppträda mot spelet, om de än icke sjelfva skulle få någon Just till dess. sysselsättningar. Vid den ålder, då barnen läsa till första nattvardsgången, behöfva flickorna blott få ett klart och fullständigt begrepp om spelets förderf, och de skola för lifstiden blifva de mäktigaste bundsförvandter åt förnuftet och hederskänslan att motarbeta spellasten. Må derföre presterna lemna ingen möda ospard att vinna qvinnan för saken I Rörande polisens åtgärder att få förfaltniogarne efterlefda, kunde vara mycket att önska. Man hyser likväl alltjemt den farhågav, att sådant blott blir en from önskan, ty. någon orsak måste finnas till den lamhet, hvarmed spelet af polisen förföljes, och mången her yttrat sig tro, att åtminstone polisens lägre personal icke med: motvilja ser sådana oordningar fortfara, af hvilka inkomster kunna påräknas. Insändaren af artiklarne i Aftopbladet pom spelrm oo ot nsLAA 2: Stackhalmy framlade en