Aftonbladet – 24 november 1848, sida 1

spetsar finare än Mechelns. Handeln blomstrade så förundransvärdt under hans ledning, att den gamla frun ej kunde på annat sätt förklara det, än genom två eller tre helgons bemedling, till hvilkas dyrkan hon derföre: så mycket ifrigare egnade sig, lemnande den unge mannen: boden att draga fördel af deras, ynnest. Hans kunders beundran orsakades ej af någon ovanligt lysande drägt, På den tiden var det modernt bland de unga eleganterna att prålp med en ofantlig peruk och långt svärd. Men enkans sparsamhet, eller rättare hennes fattigdom, nekade sådane prydnader, och den stackars. ynglingen fick lof att nöja sig med. sitt nat turliga bruna hår, som föll i rika lockar öfver hans snöhvita skjortkrage, samt en enkel, tätt åtsittande :klädning, hyarvid hvarken var fästad svärd eller dolk. Hvad Le Blond sjelf heträffar, tog:han ej någon:notis om. huruvida folk undrade på bans peruklöshet eller ej. Hen var fullkomligt omedveten om något. ovanligt, vare sig i sin drägt eller, sitt utseende; och hade ej den ringaste aning om huru noga akt gafs på båda af de skönaste och förnämaste damer i Namur. När boden var fylld med hvad staden bade skönast och mest lysande, liksom täflande om att köpa, och skänkande den uppmärksamme unge mannen nedlåtande småleenden, hviskade den goda enkan, då hon tog sitt radband och skyndade till kyrkan, se min son, huru helgonen hafva välsignat vår fromhet, vårt nit och vårt arbetelb Sonen böjde andäktigt sitt hufvud då hon gick förbi, och ackade helgonen för deras godhet. SYNEN. En morgon gick han som vanligt, i messan, ch varseblef knäböjande ej långt från sig en jvinnofigur i en dyrbar, ehuru enkel, resdrägt, amt med ansigtet doldt. af. en guldbroderad löja. Hennes andakt syntes ej vara särdeles ljup, fast de gyllne kulorna i hennes radband vabbt löpte mellan fingrarna, utan hon tyckes mer fästa sin uppmärksamhet vid Le Blond