Aftonbladet – 23 november 1848, sida 3

,Jasån, sade gnbben naivt, jag trodde inte att mamsell hade några vänner, — en förmodan, som lockade ännu et leende på Marinas bleka läppar. Så skall jag väl tacka mamsell för allt hvad jag fick i förra veckan. En kan just inte mycket sakna sin syn, då en får ett sådant kalas — korf, som är min aldra bästa mat. Det var roligt det, svarade min vän. Hur är det med gikten nu? Åh, visst är han svår; men sen Kajsa, som bor i Kärret, läst öfver mig sist, så tycker jag liksom att det blef en smula bättre., Ni kände er inte bättre af det jag skickade er?, frågade åter Marina. Nej Varsn, svarade gubben, medlidsamt småleende; hvad skulle det göra?, Vi talte ännu en stund med den gamle, som af korfven och Kajsas läsning rönt en sådan lisa i sitt elände. Min vän tog farväl och vi gingo ut, åtföljda af flickan, som med våldsam hand återhöll en liten gris med näsvist utseende, hvilken envisades alt tränga sig in genom dörren. På heinvägen skrautade vi helt godt åt hvad vi hört och sett; och under ständigt nya och 1ifliga samtal återkommo vi hem. Vi förtärde vår middag i det gröna och vandrade seden omkring i den så kallade köpingen. Man betraktade oss nyfiket, något som de ständigt gjorde med min värdinna, och fann henne fasligt besynnerlig, som icke sökte bekantskap med någon. När yi återvände yar det redan