Aftonbladet – 23 november 1848, sida 2

— — —, — — Ja, min Gud, det rågkaffet med sirap uli, som vi tärde uti flere år,, svarade jag, med en rysning. Ab, det var ganska helsosamt, sade min vän leende. I godt sällskap kan man förtära hvad som helst med god smak; men vi voro rätt förtretliga ibland och oroade den stackars gumman med våra upptåg. ,Gummen ?, skrattade jag; det ordet skulle hon helt visst — om hon ännu lefver — i denna dag till och med tycka tio gånger mindre om än alla våra galenskaper. Ja, herre Gud, hvad hon var tokig! Mins du det röda skärpet, som kom så oförmörk t på hvar gång magister Luten kom för att räkna med oss? Oeh så förfärlig som han var, tillade jag med en grimas ännu vid blotta minnet. Så sutto vi och återkallade dessa glada dagar, då man, trots allt det tråkiga i utanlexor och skolträl, ser lifvet i en så klar och leende dager. Slutligen steg min vän upp och sade hastigt: Skulle du inte vilja åka ut lite, medan det ännu är svalt i luften ? Jag bilöll gerna, och om en stund stod en liten lätt droska för dörren, och de små lifliga hästarno trampade otåligt Vi foro genom ständigt omVexlande och ständigt sköna trakter. Min vän njöt af mitt välbefinnande och mir förtjusniog. När vi farit en stund genom en tjock granskog, der vävar som en djup ränna emellan höga, gen