UU — —r7 Fnoo—— OO Å — — Ls. 0 TSSKEIKKIIaN Jag har aldrig sett någon gestalt som synt mig så behaglig, som den jag hade för mini ögon i denna stund. Många unga och skön: varelser med rosiga kinder och leende läppa! hafva mött mina ögon, och jag har njutit af at betrakta dem; men aldrig har någon så an. genämt fängslat min uppmärksamhet. Mir väns fina och intressanta ansigte, så fullt a! själ och ett slags from vishet, der en sorglig filosoG lagt detta tänkande drag, syntes mig så klart och älskligt, som det nu hvilade mot hennes hvita band, och beskuggades af de fina, veka spetsarne på hennes mössa. Hennes lediga och vackra växt syntes till sin fördel ännu mer i den tunna, ljusa musslinsrocken, hvars veck gingo ända upp till hakan, Allt, figur, ansigte, drägt, påminde om dessa fina, genomskinliga målningar på perlemo, hvilka tyckas kunna smälta bort för dagsljuset. Hon sträckte ut handen emot den yppiga mossrosbusken, hvars knoppar nickade åt oss genom dörren. När jag länge med omsorg vårdat dessa blommorp, sade hon, på detta sätt fortsättande sin tankegång, och jag en morgon vid mitt inträde mötes af en pyss utslagen knopp, som förtjusar mig, då vill jag vända mig till någon och säga: detta är för att glädja dig lika mycket som mig sjelf; men der finnes ingen som njuter med mig deraf. — Om jag en vacker afton står på den höjd, der du för några timmar sedan först såg denna fristad, och mina hänryckta blickar irra öfver den leende och ljufva dal der jag bor, då har jag ingen som delar mina känslor, ingen som jag kan säga: ack! hvad det är skönt. Ofta bar jag dock med detta utrop vändt mig till min gamla Eva; men då svarar hon helt likgiltigt: njo det är