DEN DEMOKRATISKT-KONSTITUTIONELLA MONARKIENS STÄLLNING I FÖRHÅLLANDE TILL ANARKIEN OCH REAKTIONEN. Man bar ofta i de konservativa bladen, samt af deras själsfränder i poltiken, hört med en viss skadefröjd ordas öfver de utsväfningar och våldsamheter som blifvit föröfvade vid åtskilliga tillfällen der anarkiska uppträden egt rum, såsom en följd af ett missledt fribetssinne hos folket. -Nekas kan ej, att åtskilliga exalteradtdemokratiska, eller rättare röd-republikanska agitatorer både i Frankrike och Tyskland gifvit anledning till anmärkningar och ogillanden, hvilkas befogenhet af ingen tänkande sannt liberal kunvat underkännas; men då de reaktionära jublande tagit fasta, t. ex., på frankfurterkravallen och de dervid begångna blodiga excesserna mot Lichoowsky och Auerswald, det ohyggliga och försåtliga nedskjutandet af ger neral v. Gagern då han i spetsen för sin trupp böll ett försonande tal till några förvildade sällar af den Heckerska landstormen, elter slutligen österrikiska krigsministern Latours mord af dräggen bland Wiens pöbel; samt uti dessa och dylika dåd, hvaröfver menskligheten med rätta måste rodna, söker argumenter för sina läror om farorna af folkfriheten och behofvet af despotism eller allenöstyrelse, vare sig än i förklädd form: då måste hvar och en inse, alt de värde herrarne skjutit betydligt öfver målet, och mer, än försigtigheten bordt förestafva dem, röjt brist på antagliga, förnuftsenliga argumenter, till stöd för sin sak. Men den omständigheten, att just detta fält blifvit med förkärlek bearbetadt af Tiden, samt sjelfva vår kungl. svenska Posttidning till och med egnat en egen täppa åt hvad den kanske ville kalla revolutionernas ogräs, samt i serskilda bibang uppsamlat allt ondt, som kunnat sägas om den nyaste tidens händelser, för alt sedan triumferande ropa till allmänheten: se der hvad frihetsidgerna bära i sitt sköte! — denna omständighet, söga vi, är ett märkligt drag af våra politiska antagonisters taktik, som ej bör lemnas utan behörig belysning. Man finner lätt det orimliga uti att, vid tecknandet t. ex. af en persons karskter, endast vidröra dess svaga sidor, dess fel och brister, samt sedan påstå att teckningen är ett sannt porträtt; men ännu mera afvita är det att vid tecknpingen af revolutionernas historia idisla alla de excesser, som vid folkresningarne möjligen blifvit föröfvade af dräggen bland pöbeln, som insmugit sig uti frihetsvännernas leder. Skefheten af ev sådan utgångspunkt inneäbr sin egen förkastelse; men icke desto mindre är det på sådan andelig spis våra konservativa, med fröjd och gammean, vecka ut och vecka in traktera sina läsare. På detta sätt kan det dock till någon del lyckas, att hos de mest korisynta bland publiken inprögla en viss axelryckvingsopinion om faran af folkväldet, och just denna innötningsmaxim, hvaraf de reaktionära med rastlöst nit betjena sig, för att på duken uteslutande framställa alla möjliga skuggpartier, är anledningen till nedanstående uppsats, som för kort tid sedan lästes i ett utmärkt tyskt blad, som utgifves i Berlin. Vi rekommendera denna framställning, rörande den verkligt konstitutionella monarkiens ställning till reaktionspartiet, till begrundande af våra konservativa vänner, och äro öfvertygade, att man skall känna sig träffad af de sanningar, den innehåller. För öfrigt innehåller uppsatsen åtskilligt upplysande rörande Tyskland, isynnerhet Preussens inre förhållanden, som otvifvelaktigt skall intressera läsaren, så mycket mer som åtskilliga anledvingar till jemförelser med våra egna inre ställningar deruti förefionas. Det tyska bladet resonnerar som följer: De brottsliga och hufvudlösa försök till det allmänna lugnets störande och samhbällsförbållandenas omstörtning, som vid samma tid och på flera ställen framträdt i Tyskland, höfvs väckt hvarje tänkande fosterlandsväns djups ogillande. I Frankfurt, i Baden, i Köln, har den röda republikens fana blifvit höjd. I första rummet inser man dårskapen att vänta en lycklig framgång af ett företag, som ej funnit några sympatier hos det förenade tyska folket; och dernäst hafva de våldsarbheter, den råhet och den terrorism, som brännmärka republikanernas insurrektioner, varit särdeles egnade att öfver rörelser af. detta slag mnedkalla nationens ogillande och afsky. Man protesterar allmänt och bögljudt mot en frihet, köpt till ett sådant pris och betingad af sådana vilkor, som mordbragder och botelser till lifvet. Dessa förhatliga försök hafva skyndsamt blifvit tillintetgjörda. De voro baserade på väldet, och för våldet hafva de äfven dukat under. Det inbördeskrig, som genom dem framkallats, är öfverståndet, men de följder det kommer att lemna oss i arf äro betänkliga. Allt som icke gagnar frihetens sak skadar den. Utan iovflgytande på densamma blifver ingen politisk tilldragelse, ipgen offentlig demonstration. Hvarje utomordentlig händelse förer statsstyr lsens gång från de säkra framstegens raka väg, åt den ena eller andra sidan, samt splittrar den allmänvå opinionen, på hvilken,