Aftonbladet – 22 november 1848, sida 1

granna band, infattade detta ansigte. En slan-kig, mörk klädning af yttertyg och en liten brokig sjal fulländade klädseln. Hon gick med hastiga steg emot mig, och neg, i det bon räckte mig sin skrynkliga och mörka haud. En sorglig känsla intog mig vid hennes anblick och -jag kände en tår uppstiga i mitt öga. Jag räckte ut mina armar och tryckte benne till mitt bröst. Vi ha båda blifvit mycket förändrade, min goda Hilda, sade jag, röid. pJan, svarade hon med en suck, helt förströdt och likgiltigt, det är också längesedan vi råkades.s Ah jals sade jag le-nde, emellan femton och trettioelt år är ett långt stycke för tiden att grassera på, och han bar inte skonat mig, eller hur ? Åh Gud bevars så du sägern, smålog min vän helt brydd, i det hon klsppade min hand och satte sig bredvid mig. Du har visst inet att klaga på; också ha kanske inga beiymmer eller omsorger hemsökt dig, som en innanoy,, tillade hon med en tung suck, Åh jon, svarade jag, tyngre sorger än jag Ioppas skola nedtrycka dig — jag har förloat en man, som var mig mycket kär och ...x Min vän bade under mina ord varit orolig ch förströdd, i anledning af några oljud i ästa rum, och jag afbröts bär af att dörren logs upp och en liten gosse föll framstupa fver tröskeln. Modren rusade till vid hans örtviflade skrik och ryckte upp honom helt astigt, i det hon lemnade honom åt den som ppnat dörren, : En hel skara af små och stora barn fyllde detta ögonblick dörröppningen. Det var Sofi, som skuffade Ludvigs, sade