Aftonbladet – 22 november 1848, sida 1

fönsterna och slå i dörrarna. Jag stadnad framför ea trappa, och den hermetiskt tillsluina dörren örpnades ändtligen. Eo smutsig piga, med deg på den ena handen, hvilken hon sökte gömma under ett mörkt ylleförkläde, kom helt röd i oansigtet och förlägen ut. Hon stannade vid vagnen och neg. År herrskapet bemma? frågade jag. Ja — jan, drog pigan på svaret, och jag såg att en fråga darrade på hennes läppar, men hade svårt att komma fram, Jag är en barndomsvän till fru Wohlen och skulle önska att råka henne. ) Ja, var så god och stig in, sade flickan, i det hon öppnade vagnsdörrn och neg djupt för Hedda. Under det jag steg ur och med pigans bjelp skaffade in mina saker, hörde jag allijemnt samma förfärliga revolution i det inre af huset. Genom en stor, mörk förstaga, bvars golf var beströdt med sand och granris — så nyss ditkastadt, att samtliga qvistar -darrade ännu — kom jag in i en sal, der jag brådskande och handlöst lemnades af pigan, som skenbarligen var glad att slippa mig. Detta emottaande bebagade mig ingalunda, men jag hade ju beslutat att icke döma förhastadt. Kring alla väggar stodo rader af rottingsstolar; vid dörren en skänk, målad som ekträd. Några hvitmålade fällbord och ett klaver — en öfverlefva af fordna tider — fulländade möberingen i detta rum. Jag satte mig ned på en stol och min gamla Tedda satte sig på en annan, Stöndigt rasade amma storm omkring oss, och denna osynliga, nen hörbara oro gjorde mig ängslig. Från en illsluten dörr hörde jag ändtligen flera barnröster,