Aftonbladet – 21 november 1848, sida 2

,således, om reformsällskapet i Stockholm skulle säga ja till urtima riksdag, men landsorten svara nej, så låter Å. B. sin talan falla; om vinden blå-pser ät motsatt håll, så agiterar äfven A. B. Det kan väl kallas att vara en sjelfständig publicist, ben fast och bestämd ledare för opisionen? Om det tillåtes oss att börja vårt sver med slutet, eller med noten hvaruti Aftonbladet blifvit inblandadt i denna fråga, så få vi anmärka, att hr Dalman vid nedskrifvandet af denna nos synes hafva varit vid dåligt humör, utan att sjelf rätt veta orsaken dertill. Eiler månne det icke är på visst sätt synd om Afionbladet, som här alldeles oförskyldt och utan skäl blif-vit föremål för hr D:s förtret? Jusi det handlingssätt, som hr D. tillviter Aftonbladet, finva vi i ett afseende helt naturligt, nemligen, att, om reformsällskapet i Stockholm skulle säga ja till urtima riksdag, men landsorten svaranej, så låter Å. B. sin talan falla, Vi ville just taga oss friheten fråga hr D., hvad slags snnat förfarande han skulle tillsiyrka eller sjelf iakttaga i ett dylikt fall — enär det icke lärer kunna bero på Å, B. ensamt, bvarken att åstadkomma eller förekomma en urtima riksdag. Så tillvida gifve vi alltså br D. rät; men deremot tyckes han sjelf icke hafva observerat det språng, som göres i räsonnemsanget, och: hvilket icke förefaller oss rätt ärligt, då han straxt derefter säger: Om vinden blåser åt molttatt håll, så agiterar äfven ÅA. By — och: hbvarpå sedan följa betraktelserna ora den sjelfständiga publicisten,, m. m. — Om A. B:s karekter och skaplynne verkligen vore sådane, som hr D. häri skildrat, eller ati red. vore: lärdig att sadla om sina grundsatser och sin politik efter som vinden blåser: — Ack hvad en del af våra värde vänner och confratres, sådana som Aftonposten, skulle vera förtjusta deröfver och famntaga oss. Men skilnaden emellan Aftonbladets och en viss annan red. är till en stor del just den, att den förra icke låter tumma sig. Lika orättvis är hr D:s, åtminstone för det ifrågavarande fallet, anmärkniog, att Å. B. först vill fråga hela verldenhvad den tänker, innan det uttrycker sin egen tanka, för att sedan hafva händerna fria. Huru: oefterrättlig, hr D. farit fram och tillbaka vid denna beskyllning, har han sjelf baft den omsorgen att visa derigenom, att i bredd med: densamma och tvärt emot hvad den innebär, uti: sjelfva artikeln insinuera att frågan om en urtima riksdag blifvit inom styrelsen väckt af någon eller några, som Hr D. kallar: Aftonblidspartieto. Härjemte förekommer, att A. B., redan innan: reformvännernas sällskap samlades, såsom läsaren förut sett, ganska bestämdt uttryckte sin egen mening om nyttan och behöfligheten af reformens fortskyndande medelst en urtima riksdag. Det är således tydligt och obestridligt, att Aftonposten dels uti påståendet om A. B:sfarbåga alt säga sin egen tanka iocan det afrå gat bela! verlden,, dels uti supposilionen, att Aftonbladet vore färdigt att agitera äfven åt motsatt håll, d. v. s. emot urtima riksdag, om det skulle finna att vinden blåser åt annat håll, innefattar helt enkelt tvenne bestämda och bastanta lögner af artikelförfattaren i Aftonposten emot Å. B. Det är icke nu vår mening, att allt för mycket beklaga oss eller ställa br D. tillrätta för detta beteende emot oss; men det utgör ett alltför ofta återkommande drag hos hr D., att sanningen åsidosättes, när gallan rinner öfver, för att alltid belt och hållet lemnas åt glömskan. Serskildt syves Aftonposten bafva förbisett, att om det verkligen skulle förhålla sig så, att Aftonbladet aldrig uttryckte några egna meningar förr, än det förvissat sig, .att hela verlder tänker. på samma sätt, så skulle deruti ligga det största bevis, att Aftonbladets opinioner ut-göra hela landets. Det är långt ifrån oss att vilja påstå, det sådant alltid kan vara hbändelsen; men vi tala nu blott om Aftonpostens antagande. Huru står det då till med beskaffenheten af åtskilliga frågor, derom Aftonposten och Aftonbladet äro af clika tankar, till exempel med frågan om regeringssystemets liberala tendens? Aftonbladets mening i denna punkt har, på grund af den sednare tidens erfarenbet, blifvit, att det nuvarsnde systemet småningom börjat visa en allt starkare böjelse, att återgå i det gamla systemets bjulspår. Hvad: specielt angår frågan om urtima riksdag, så böre vi icke dölja den öfvertygelsen, att regeringen på intet sätt för närvarande synes benägen: för ständernas sammankallande, hvarken nu omedelbart, eller nästa år; utan helst önskar afvakta den lagtima terminen. Denna obenägenhet tro vi icke så mycket härflyta från någon utomordentlig ifver att få det hvilande representationsförslaget antaget, som fast mer från farhågan, att ett program, mera öfverensstämmande med reformvännernas pluralitets, skulle kunna blifva följden af en sådan riksdag. Vi tro neml. tillika, att regeringen sjelf ingalunda hyser någon stor förboppning om det hvilande representationsförslagets antagande, och att obenägenheten mot en urtima riksdag således egentligen härrör från farbågan för en representationsreform i folkets anda. Om nu. Å. B., enligt Aftonpostens föreställningssätt, icke framställt dessa meningar förr, än det underrättat sig, shuru det låter bland folket — för att begagna Aftonpostens eget uttryck, — eller med andra ord, om ÅA, B härigenom icke yttrar annat än hvad phela verlden tänker så kunne vi ej finna annat, än att Aftonposten härvid gifver våra yttranden en vigt eller portee, som vi annars knapt sjelfve skulle tillmäta dem; samt att ett ganska bestämmande omdöme i och med detsamma blifvit gifvet i afseende på AfSö. mm mana nte otällning ar klas 3