Aftonbladet – 21 november 1848, sida 2

ul VARV IVP alv ITALIENSKA OPERAN. I lördags gafs Luciar, af Donizetti, för fullt us, samt bivistades jemväl af den kongl. faniljen. Denna opera är såväl till librett som ill musik tillräckligen känd, och då äfven vi örut yttrat vår åsigt angående båda, så omvämna vi hufvudsakligen endast utförandet, hvilcet utmärkte sig genom denva allmänna anda f energi och lif, som icke tillåter intresset att ateslutande fästa sig vid en sujett; kring hvilten de öfriga utan sjelfständig betydelse gruppera sig. I detta afseende nämna vi i synnerbet sextetten i 2:dra aktens final, som gafs med ett raskt ingripande af de dramatiska moiverna, och väckte stormande bifall. Artisterna hade den uppmärksambeten mot publiken alt gifva detta ansträngande nummer da capo. Ålvenså bör nämnas duetten mellan sgri Ciaffei och Della Santa, som, emot förra bru ket, här gilves i 3:dje aktens början, samt utfördes med synnerlig kraft och ensemble. Signora Pencos uppfattning af titelrollen synes oss förnämligast i vatsinnigbetsscenen utmärkt lyckad. Lucia är ingen bjeltinna, som dukar under i striden mot ödet, och imponerar ännu i sin undergång: hon är ett anspråksöst, älskvärdt väsende, som krossas af den jernband, mot hvilken hon ej förmår sätta nåsot motstånd. Nämnde scen förleder emedlerid en sångerska så lätt till att med uppoffrande af den psykologiska sanningen söka Jysa med spektakeleffekter. Signora Penco har ej handlat så; hon skjuter från sig detta falska glitter, för att göra sin skildring sann, om ock mindre bländande: hennes sång, hennes mimik och attityder röra genom sitt uttryck af naiv enfald, af intagande oskuld, och det erkännande, som låg uti den vemodsfulla sinnesstämning denna scen efterlemnade, hedrar bennes talang långt mera än de mest stormande applådsalvor vid detta tillfälle skulle hafva gjort. Men om det var svårt att utaf denna både af librettist och kompositör föga vårdade karakter dana en helgjuten bild, så är det troligen omöjligt, hvad Lucies älskare beträffar: Sir Edgar Ravenswood är utan tvifvel en bland de sämst hopkomna amorosomarionetter, som någonsin utgått från Donizettis och hans hi brettisters dussinfabrik. Det återstår ej annat, än alt så bjert som möjligt markera hans scener, dch skyla det objelpliga så godt sig göra låter, och signor Ciaffei, som erbållit detta föga tacksamma bestyr, utförde det på ett sätt, som mycket hedrar bans talang. Han var denna afton serdeles vid röst, och hade sina lyckligasle momenter i andra aktens final, samt i duetten i den tredje. Den i sig sjelf omåttligt tråkiga fjerde akten gaf han genom sin väl nyanserade sång ett visst intresse, och skördade såväl här som i öfrigt ett lifligt bifall. — Sgr Della Santa (Asthon) sjöng sitt långa och ansträngande parti med den rena musikaliska känsla, det lifliga uttryck, som han i så hög grad eger, och vann derför ett bifall, hvaraf ban ej lärer behöfva afstå något för kompositörens räkning. — Afven sgr Casanova (Raimond) förtjenar allt beröm för sin vårdade sång, sin goda hållning, och vann derför fullt erkännande. Sgr Giuseppini (Arthur), som har en vacker tenorstämma, presterade i öfrigt såsom sångare och skådespelare visserligen ej mycket, men likväl allt hvad man af honom kan begära. Hr Hoffman (Gilbert), som likaledes eger en rätt behaglig tenorröst, var ej riktigt ense med sig sjelf angående sina entråer, hvilken olägenhet vi dock hoppas för framtiden skall blifva albjelpt. . Framropningar inträffade vid åtskilliga tillfällen, såsom efter 2:dra aktens final samt duetten mellan sgri Ciaffei och della Santa. —