Aftonbladet – 20 november 1848, sida 2

let besvärade mig alltför mycket, att ännu en såug kläda mig, och jag lade således boken irån mig och gick in. Det hvimlede af berrar och damer. Ett sorl f röster gjorde mig nästan förvirrad. Några subbar hade samlat sig omkring den länstol, der värdeo satt nedkrupen, och med sitt monotona prat nästan tycktes söfva sig sjelf — ty emellanåt slöt han ögonen, men pratade ändå. Ebba satt styf och rak på en stol och smålog stelt åt några lifligt pratonde unga flickor. Midt i soffan bland flere utstofferade fruar fann jag min väninna ännu mera parerad än de. Hon steg skyndsamt upp fattade min band och gjorde i artiga och lediga ordalag oss bekanta med hvarandras namn och titlar. För mig var hela denna afton en ordentlig tortyr. Dessa meningslösa ord, dessa tvangna miner, detta prat och larm, utan mål och själ — allt var mig vidrigt; och när det var slut, när alla rest och jag förklarat min afsigt vara, att resa morgonen derpå, kullslagit min väns lifliga och meningslösa bemödanden att afvänds mig derifrån och ändtiligen vara i ro på mit rum — drog jag en suck och sände min gaml: doktor ett triumferande leende. Ännu förvirrad af artigheter och vänskapsbetygelser, halfsjuk af slisket från min resfrukost, satt jag då åter i vagnen med min lila Ali och min gamla trotjenarinna, som var like nöjd som jag deråt. Jag sade med innerlig lättnad den qvafva och bullrande staden far väl, der hettan Jjungade tillbaka från de upp