Aftonbladet – 18 november 1848, sida 1

t sÅckl utropade jag, det är den mest äl skade af mina vänner, det är Maria Geber.) Nå, jag visste väl det skulle anslån, svarad min gamle vän litet misslynt, men bättre än då, att besöka en annan enstöring, än att var: alldeles allena med sina eviga minnen. Förlåt mig,, återtog han, då han såg er min af illa doldt missnöje vid hans sista ord förlåt om jag sårat; men jag tycker, att del är hvars och ens pligt, att söka skaka af sig de mörka tankar som så lätt inrotat sig i själen.x Bästa doktor, afbröt jag, jag har alltid funnit att verlden snarare ger ämnen till melankoli, än glädje. Hvar jag ser, finnas endast sorger och obehag, oro och bekymmer.n Ja, för att man ser dem med sådana ögon, ja, och envisas att sylta in sig i sina vrånga åsigter af allting. Nej, ni känner mig ju, bästa M., jag är icke af dem, som älska sorgen för dess egen skull. Jag älskar det inte alls... men... Men, ni vill inte heller göra något för att visa ut den.n ; Ack! jo; jag skall ju nu se denna verld på litet närmare håll, och tro mig, jag skall se den med alldeles opartiska ögon. Om jag då finner hvad pi påstår, så skall jag erkänna det med glädje och förblifva i den., Helt glad tryckte den gode gubben min hand och nickade uppmuntrande åt mig ännu i sjelfva dörren. Redan några dagar derefter stod jag med min gamla tjenarinna framför en öppen koffert och lade ned några enkla klädningar. På gården voro ett par karlar sysselsatta att smörja vagnen och allt bådade, att det dock nu ändteligen skulle bli allvar af min så länge utlofvade resa. Jag låste igen mitt fortepiano och mitt bokskåp, flyttade in mina blommor till en grannfru och sade mitt ödsliga hem farväl, detta!