Aftonbladet – 18 november 1848, sida 1

Se så, min lilla fru, ou är det inte värd att streta emot längre; nu skall man packa i och lemna sin ensliga bur. Jag har nu sam vetsgrannt fullgjort mitt uppdrag och från fler båll hemtat underrättelser, som just glädja mig. aTack, min bästa M.,, sade jag med ett le. ende åt gubbens ifver; matt göra sig så myc ket besvär för en stackars enstöring, som med så liten framgång försöker att visa sin tacksamhet l Se så, se så, skall det vankas artigheter ocksår, afbröt gubben, i det han med en butter min jemkade sig af och an på soffan. Nej; låt mig höra hvad ni vet om mins vänner., Jo, först vill jag börja med den som bor närmast. I L., som är en stor och vacker stad, liflig och munter, vistas den fordna fröken Laura F., nuvarande friherrinna Silfverkrona; mean lefver friskt och gladt i hennes hus, och bon vill inte se några buttra ansigten. Då är det bäst att jag inte kommer ditn, svarade jag skrattande. Jo just dit; — men låt oss gå vidare: Blott fyra mil derifrån hafva vi mamsell Hilda S., nu varande fru Wohlen; hennes man är possessionat och — man lefver der i lugn på en vacker egendom, i skötet af en talrik familj; der skall min lilla fru kanske trifvas bättre; tro mig, det stilla landtlifvet, så lugnt och okonstladt, den busliga lyckan och friden skall verka godt.p 2 . Kansken, sade jag med öfverlefvan af den tro på lycka, som fordom bodde inom mig. Kanske? — nå, så finns det en vän till; och der måtte väl bli riktigt muntert. Det ligger en liten: städ helt nära den der egendomen, och i den staden bor en gammal mamsell, bland många medsystrar förmodar jag. Hon är ensam och oberoende, hon är en af vår tids ematciperade qvinnör, en myndig flicka vid sex och trettio år.