Aftonbladet – 18 november 1848, sida 1

Jag hade många gånger gifvit efter för denna sednare åsigt och lofvat att följa min läkares råd; men den tröghet, som alltid åtföljer en inrotad melankoli, lät mig dröja dag från dag med . dess verkställande. Men just den dag, hvarom jag talar nu — under det jag vandrade fram och åter genom de skumma rummen —-kommo en mängd barndomsminnen (ramsmygande, och det roade mig att mönstra dessa länge sedan förgångna dagar. Klarast bland dem stod den för en flicka så vigtiga dagen, då jag skulle fara bem ifrån pensionen. Den gamla välkända täckvagnen på gården, och den trumpna Grönlund i sin livrårock vid dörcen. Den glada och nu så artiga bonne, med blickarne på ett nytt thekök af silfver; och slutligen dessa kamrater i mina sorger och röjder, dessa tre utvalda, hvilka liksom jag pröfvat hvad ondt och godt det innebär att ara i helpension. Hur mången bitter stund vid sömmen och lexan, hur mången glad vid tt väl lyckadt puts; bur många planer för en ramtid, som då låg dold för våra boppfulla slickar; huru många gyldene drömmar; hbru nycken sprittande lefnadslust! — Hur många vögtidliga löften om en vänskap, som vi då rodde verkligen fionas till i verlden; — hvilen bergfast tro på alla dessa löftens helgd! Och nu, i denna stund: visste jag icke hvad let blifvit af en enda af dessa tre vänner. Jag beslöt dock, vid det återvaknande minnet, tt skaffa mig reda derpå, och gaf min gamle lektor i uppdrag att hjelpa mig dermed, mot öfte att efterfölja hans råd och begifva mig ut tt uppsöka dem. Den gamle, hederlige M., som verkligen inresserade sig för mig, sparade ingen möda att itforska hvar de fordna vännerna voro till finandes; och en dag kom han helt förnöjd till nig. Sedan han som vanligt satt sitt spanska ör vid dörren och hängt hatten på dess förylda knapp, satte han: sig i soffan och sade aed glad beställsamhet: