en or, ma 0 BIN Jå meningarne synas vara så delade, Talaren kundelh cke medgifva vigten af de skäl, som man hördeln ramställas, emot yrkandet på urtima riksdag; neml.a kostnaderna och hopplösheten att de splittrade Stån-r len kunna förena sig i reformfrågan. Hvad de örra beträffade, finner man att klagan öfver deras Iryghet, och dess? beräkningar hvad hyarje dag, ja hvarje minut kostar, egentligen utgå från just åen sida, som eljest icke vill höra taläå8 om sparMTahet i statsbestyrelsen eller indragningar af öfverflödiga statsutgifter. Folket deremot inser nog, att riksdagskostnaden icke är den som mest tynger på de skattdragande, och att denna utgift är ett vilkor för att någonsin statsskicket skall kunna få den förenkling och ändamålsenlighet, som endast kuena erbjuda hushållning och belåtenhet i framLiden. Hved åter hopplösheten angår, så bad talaren att sällskapet måtte bebjerta, att ingen annan laglig utväg finnes till reformens lugpa genomförande, än riksdag. Först sedan riksdag efter riksdag utvisat att intet hopp finnes för reformen, genom Ståndens söndringar, kan eller bör den medborgerliga känslan anse sig manad, att beträda: en annan bana, och, följande nödvändighetens lag, uppmana folkets röst att ådagalägga hela sin styrka. Han trodde derföre, att alla borde förena sig om önskningen för en urtima riksdag, utan allt afseende på frågan om det hvilande representationsförslaget till ny riksdagsordning borde bifallas eller förkastas. Hvad den saken angick, hade han redan yttrat sitt tänkesätt — men han ansåg den frågan icke nu böra splittra reformsällskaperna: dess pröfoing skedde bäst, sedan riksdagen kallats. Han hoppades emedlertid, att sällskapet icke skulle förkasta sitt beslut. Lika nödigt han ansåg, att sällskapet genom elt bestämdt uttryckande af sin åsigt, gaf tillkänna för öfriga reformsällskapen huru det för sin del ansåg frågan om urtima riksdag böra besvaras, lika behöfligt ansåg han, att då några tillfälliga anledniogar, fester och publika nöjen vållat att en stor del ledamöter icke infunnit sig, man borde uppskjuta allt beslut till en annan dag, på det enhvar måtte kunna yttra sin mening. Hr Henschen: Som reformsällskaper bildats hufvudsakligen för att påskynda representationsförändringen, torde hvarje af sällskapets ledamöter, genom sjelfva inträdet i sällskapet, få anses hafva tillkännagifvit sin önskan, aw förändringen sker ju förr desto heldre. Och enär en urtima riksdag synes befordra frågans snarare lösning, helst, om äfven det nu hvilande kongl. förslaget icke antoges, ett nytt kan genom urtima riksdag skyndsammare komma Will handläggning; så synes väl som alle skulle kunna förena sig om petitionen i de allmänna ordalagen.. Men då det icke är tänkbart, att opinionen för urtima riksdags snara sammankallande kan, under sakernas nuvarande ställning här i landet, uppbringas till den oerhörda styrka, att regeringen, om den anser reformvännerna erna motarbeta det kongl. förslaget, likväl skulle se sig föranlåten att, på reformsällskapers begäran, sammankaslla riksdagen för att få sitt eget förslag kasseradt, samt fullkomlig tystnad derom, att flere af reformvännerna önska få förslaget antaget, måste lätt åstadkomma förmodan om motsatsen; så hemställer jag, om man ej förut bör söka få opinionen i tjenlig riktning utbildad, samt om ej de, som önska det koovgl. förslaget antaget, måste önska få sådant i petitionen på något sätt antydt, helst, efter hvad jag fruktar, petitionen eljest ej medför åsyftad verkan (urtima riksdag), utan snarare skada, emedan hvarje dylik opinionsyttring, som förfelar sitt mål, minskar den allmänna kraften afsådana medel, hvilka böra sparsamt begagnas för att kunna under vissa förhållanden nyttjas till vinnande af stora fosterländska ändamål. Hr IL. J. Hjerta bad få upptaga till besvarande, såsom i hans tanka af hufvudsakligt inflytande på öfverläggningsämnet, den nyssnämnda anmärkningen af en ledamot, att det skulle se underligt ut att nu begära urtima riksdag, om man sedan vill förkasta regeringens nu hvilande förslag. Innan man kunde direkt besvara denna anmärkning, vore det likväl nödigt, om man skall kunna göra sig reda för hvad den innebär, att ännu en gång komma tillbaka till en annan fråga, hvars besvarande innefattar sjelfva utgångspunkten för reformvännernas hela bemödande; den frågan nemligen, om svenska nationen verkligen vill hafva en representationsförändring. Man kan visserligen taga för afgjordt, att inom detta sällskap icke finnes någon, som ej är lifligt öfvertygad, att den nuvarande representationen af fyra stånd är ett ondt, ett stort ondt, som tillbakahäller utvecklingen af våra kra:ter och vårt samhällslif; och — det värsta af allt — som väcker nedslagenhet, misströstan och farhåga för sjelfva sammanträdena af nationens ombud. Man kan äfven taga någorlunda för gifvet, att dessa känslor blifvit så allmänna hos pluraliteten af hela nationen i öfrigt, och att den sednaste riksdagens färska exempel så ansenligt bidragit till öfvertygelsens mognad i detta hänseende, att det för mängen måste synas öfverflödigt och platt attupprepa sjelfva den frågan, om man verkligen vill hafva en representationsförändring. Icke desto mindre ansåg talaren det vigtigaste af allt vara, att denna fråga, om den är af sakens beskaffenhet påkallad, idkeligen förnyas, på det man icke ett ögonblick må glömma bort den; och detta derföre, att härvid, likasom i mycket annat i vår logiska tid, nästan allt beror på att man har premisserna noga fastställda, då slutföljden snart mäste komma efter med en oeftergiflig nödvändighet. Dessutom ligger uti denna frågas besvarande äfven svaret på den nyss anförda anmärkningen emot det nu å bane varande förslaget, äfvensom emot de betänkligheter, hvilka i öfrigt kunna anföras. Dessa betänkligheter äro egentligen tvenne: riksdagsmännens trötthet vid den nyss afslutade riksdagen, och den ovilja mot, och farhåga för, en ny riksdag, som folket på landet i allmänhet kan hemta från åsynen af debetsedlarnes tillökning i och för utgifterna till riksdagsarfvoden. Hvad det förra beträffar, så torde dermed icke vara så farligt, särdeles om man antager, att en urtima riksdag, sammankallad med hufvudsakligt afseende på representationsfrågan, icke behöfde räcka utöfver den lagliga tiden af fyra månader. Betänkligare kan det vara med farhågan för utgifterna; men man bör ock komma ihåg, att fråga likväl icke kan uppstå om ständernas sammankallande före jul, eller straxt på nyåret. Det åtgår nog några veckor, om icke månader, innan reformsällskaperna öfver allt i landet kunna hinna alt yttra sig; och som icke ständernas sammankallande under sommaren gerna lär komma i fråga, är det ganska troligt att detta i alla händelser skulle draga ut på tiden till den 45 November nästa år, eller i dag ett år till. Man återkommer härvid af sig sjelf till frågan, huruvida svenska nationen vill hafva en representationsförändring eller icke; ty vill den verkligen med allvar hafva en sådan, och inser de djupa olägenheterna af den närvarande författningen, så bör det ej heller kunna betviflas, att farhågan för riksdagsarfvodena utgör en Dn mn AA — m-— -— — Xx Ö -— fi AA ha VM nm AT bh fa am 5 I AA Kr OR mm OR Oh MR Kar VR OR AR mo BD FR ÅN AA Pr JR Jr nm OA mn KA DR Me Mn