Aftonbladet – 16 november 1848, sida 3

Iounder skuggigt löfhvalf, och betänkte Har paradisets englar skulle sörja, Om blott de kände hälften af de öden, Som stänga vägen här för menskars lycka. Hur menskolifvet, som, Uraniskt räknadt, Blott varar ep sekund, dock i sitt sköt Eao evighet af smärta innesluter. Frimodigt stiger Nilem fram, och böjer Iaför den vise ödmjukt ned sitt bufvud, Sia helsning mäler och sitt ärende, Och så profetens svar med vördnad väntar. En vänlig blick den gamle mansen ger Sin unge gäst, och honom så välkomnar: Din törst du vi:l ur glömskans källa släcka; NÅ väl, du skall det få, men först i qväll Dig hvila ut, o yngliog! att i morgon Med mig uppsöka målet för din längtan.s En tarflig aftonvard af torkad frukt Och hvetbröd, jemte mjölk af cocospsaimen, Nu båda delade. Med sonlig kärlek Derunder Nilem om sin !efoads saga I enkla anspråkslösa ord förtäljde. Uppmärksamt vise Abdul hörde pi Da hårda öden re:a den unge pröfvat. Och hvilka stundom kommo so:gens sky Att lätt beskugga gubbens höga panna. Ren hado solens sista strålar socknat, Och stjernorna sin tysta midaartsdans Kring Alltets pol begynnt, men annu Nilem;, Som bit från blommans läppar suger honung, Til! gubbens ord begärligt lyssnade; Och mycket bonom nu blef klart, som fordom För sjä!en varit höljdt i tviflets dimmor. Vid dsgens nästa gryniog båda voro Tillreds att företaga vandringen. Och som proeten sagt: ren innan qvällen De nådie målet. Ser du chenarträden Vid bergets fot derframme? Der framspringa, O yoglirg! Glömskans trenne dunkla källor; Ljusgröna lö:vens lätta baldakin För solens hetta troget dem bevarar. Du ser dio längtavs mål! Den gyllne skålen Nu fyll, men blott ur en af dessa källor: Den första källans vatten, som din mund Med glömskans duggregn lenande befuktar, Skall komma dig att glömm: hvarje minne Af denna kärlek. som din högsta var. Och som likväl dig svek med sina löftena Med dessa ord ban räckte Niulem skålen; Men deore dröjde, tvekande. Mig säg: Skall sedan den jeg tömt jag ock förlora Hvartenda minne af de ögonblick, Som, oförgätligt ljufva, men så korta, Upp!yste blixtrande min smärtss natt? ee I Je visstl profeten svarar. bDå, o fader! Jag helire minnes hvarje svixen lycka, Än j:g går evigt miste om den fröjd, Som dessa korta ögozblick mig skänkte.n Så fyll då skålen dar från andra kälan! Dess dryck ur minnet sköljer hvarje brott, Hvätt (elsteg; hvarje syndig, oren tanke, Som du i fullt medvetande begått.s Då fattar Nilem hastigt gyllne skålen, Och fyller den begärligt upp till brädden; Haos läpper rörde skålens rand, — då långsamt Hans hand sjörk ned. Hur sade du i går, Han frågade profeten: Hvarje hågkomst Af brottet du begick, dig alltid ledde På visbetens och dygdsns ljusa väg; Och fridens ros af ångorns tårar vattnad, Ur plågans törnen i dia själ upprann? — Jag nämnde det för dig,p — profeten svarar. Då tömde Neem skålens vatten ut, Och i den gam!es ögon glädjen lyste. Han fyllde skålen nu ur tredje källan , Och räckte den åt ynglingen med fröjd. Men denne sporde: Säg mig först, o fader! Hvad denna källa lärer mig att glömma? Med rörd högtid!ig röst profeten svarsr: Den plånar ut hvart minne af den skymf, Och oförrätt, som hatet dig beredde Då nedsjönk ynglingen på sina knän, Och tog af gubbens hand försosingsdrycken; Ocb med den drycken frid och sinneslugn Iaströmmade i Nilems unga hjerta. Och hatets alla minnen stöljdes bort; Ack, endast dessa hade honom hindrat Att sig med ödets oförsätt försona. Nu blef hens själ en fridans stilla boning: Hans hjertas slag blott talade försoning. J. I. H—r. ——— RA I Jr 2 I