Aftonbladet – 15 november 1848, sida 1

Så haf den godheten att anmäla mig,, sade Velasquez. Den svartklädde gick och återvände efter några ögonblick, i det han gjorde en rörelse med handen åt en öppen dörr, De tre genomgingo pu tvenne ståtliga, präktigt utsmyckade rum och kommo genom dessa till e rymligare, i hvilket solen kastade sina sista strålar genom de tjocka röda sidengardinerna och med ett magiskt sken öfvergöt de med sköna målningar prydda väggarne, Hans högbhet!, sade Velasquez till Ribera, och blickade till en fönstersmyg, hvarest befann sig en svartklädd yvgliog som nu plötslig vände sig om, framgick emot de inkommande och blef stående tvenne steg ifrån dem. Förlåtsr ers nåd,, började Ribera, i det han djupt bugade sig, alt jag vågade infinna mig som klagande inför er, men. ..n Ett utrop af Rosa afbröt fadren, som nu lyfte det till golfvet nedsänkta ögat. Huru? Juan de Armillo?, stammade han öfverraskad. i År densamme som Juan dÅustriav, föl ynglingen honom sorgset i talet. Ja, gode mästare, ui har skäl att klaga öfver mig; Velasquez skall emellertid vara mitt vittne, at jag mente ärligt för att godtgöra mitt fel, Ja vissto, inföll den nyssnämnde med värma. Om jag än var budbäraren af den bedröfligaste befallning, så är jag likväl nu i stånd vid min återkomst till Madrid att inför min konungslige herres ansigte påstå, att Rosa Ribera är en af de ädlaste själar, och att ers höghet blott kunde älska en sådan så högt som här var fallet. Mn vänp, sade Velasneg, vändande sig till Ribera; vet ny hela anningen sådan jag såsom spanbior och ädling: