Aftonbladet – 14 november 1848, sida 2

ning skall blifva min? Vet ni väl också hvilken skatt ni bortgifver? Ni kallar bilden kopia af en större tafla, men om ni också lemnade mig valet mellan begge, så tror jag, att jag blefve vid den första. Huru bherrligt, huru sorgfälligt är icke allt utfördt! Figurerna lefva, föremålen äro handgripliga, luften spelar omkring dem. Och belysningen! Man slår ned ögonen för den dager, som skiner genom den der öppnade dörren. Der architekturen, 1ummet, fördjupningen! Man skulle kunna räkna stegen i gölleriet. Det ena är förträffligare än det andra. Det är khbappt möjligt, att en enda kunnat måla allt så förträffligt. Verkligen! sade fremlingen leende; ptvå personer hafva också arbetat på denna tafla.n Ser nin, sade Ribera, jag tycktedet också.n Ja, men det var blott litet, som den andra gjorden, sade fremlingen skämtande. Då taflan var färdig, och jag frågade konungen, om han irodde att intet fattades på den, tog han pensel och palett ur min band och målade med egen konungslig hand på bröstet af milt porträtt ett S:t Jago-kors. Ni är Velasquez! utropade Riberaisamma ögonblick, liksom utom sig, och störtade i fremlingens öppna femn. Vänligt kysste denne hooom på kinden. Ack, förlåt, förlåt! sade den gamle förvirrad, då ban åter kunde besinna sig; jag är en alliför dristig gammal man, men jag är ju äfven en målare. Och en tår af rörelse tillrade vid dessa ord på Riberas kind. Italien, Spanien, ja hela Europå skall gifva er detta vittnesmål,, sade Velasquez, ännu p gång omfamnande honom. Men här är ännu cn, som ni vänligt måste räcka banden. Han är det värd. Det är min vän Juan Pareja, en dugtig målare.