Aftonbladet – 11 november 1848, sida 2

Har jag någonsin talat ett ord om den?x utropade Rosa lifligt. Behöfs detta för att bjertligt älska hvarsodra? Tillhör icke min hjerta dig, liksom ditt mig? Är ej detta nog för att vara lyckliga ? Helt visst, återtog Juan, Men jag tror att jag skulle handla förrädiskt emot din far, emot dig, ja emot hedern; om jag ej upptäckte mig för dig. Vet derföre, dyra Rosa...n Madonna !y ropade flickan förskräckt, i det hon lyssnade. Rörde sig ej der något? Det förekom mig som om jag hörde steg. aDet är ingenting!, sade Juan efter något stillatigande, Det är larmet vid bamnen, och sjövindarne som skaka löfven. Se, kära Rosa, du må sjelf döma, om jag ofta, och i hvad drägt, kan återse dig. Awu ännu längre synas här i denna förklädnad är omöjligt. Fordom, i de oroliga tiderne, kunde jag bära den för att blanda mig ibland folket; min omgifning var underrättad derom, nu bafva förhållandena ändrat sig; det förvånar mina tjenare att se mig ännu gå ut i denna drägt, det gifves spioner vid höofvet, jag vet att jag blir utspejad. Såsom prinsens skrifvare kan jag ej mer vistas i din fars atelier: Syns jag emellertid i min egen klädnad, under mitt verkliga namn, så är hvarje förtroligt umgänge oss emellan afskuref, din fader kan då ej aflögsna sig när jag är närvarande, både gästfriheten och artigbeten skulle förbjuda detp. Nå så se vi hvarandra hemligen, på denna timme, i deniia berså eller i paviljongenn, sade Rosa. Detta är visserligen det enda medlety, återtog ynglingen. Det lärer emellertid svårligen lyckas mig ått göra mig fri från min omgifning, och derföre kvöna vi troligen ej se hverandra så ofta som bittillsp.