Aftonbladet – 11 november 1848, sida 2

Hvarför återupprepar du för mig, hvad jag längesedan vet?, utropade Rosa med vanlig häftighet, Vi äro fattiga, din syssla tillåter dig ej något giftermål; allt detta vet jag; men hvarför återkallar du allt detta? Hvarför fordra mer, än vi hafva, än hvad som ingen kan beröfva oss? Älska vi icke hvarann? Behöfva vi mer? — Gå Juann, ropade hon gråtande; gå, du har dårat mig, du älskar mig ej mer!, Jag älskar dig mer än allt annat, mer än mi:t lit! Jag svär det vid allt som är heligt! ropade den unge mannen. Men — rätt bar du likväl; jag bar bedragit dig. Ser du! Således har du älskat någon anvann, sade Rosa och lemnade fritt lopp åt sina tårar. Nej Rosa, det är det icke! Du bedrar dig, jag älskar blott dig. Jag bedrog dig på ett annat vis, och detta förbållande — har jag noga öfverlagt, det måste för vårt lugns skull upp: höra. Dyra Rosap, tillade han, jag har nå got alt upptäcka för dig. Icke fattigdom, icke lågbeten af min börd är det, som lik en klippa hotar att skilja oss; tyvärr är det den sednares höghet Jag är af hög rang, är en slaf för denna röngs skull; men om jag än, för att få ega dig, ville bortkasta den, kan jeg det ej, min vilja tillhör mig icken. Och vidare är det ej? ropade Rosa med lysande ögon. Detta kan ju blott hindra en förbindelse, ett giftermål; eller hindrar det också kärleken? Är du gift ?) Nej! Det är jag ejp, sade Juan leende, Icke? Nå, ser du! Hvad står då i vägen för vår kärlek ? : För vår kärlek? Intet; men allt för en föreing, tillade Juan i det han med smärta blickadt i Rosas ögon.