Aftonbladet – 11 november 1848, sida 1

KONSTNÄRS-NOVELL. Men väl, som det tycks, på en konstkännares, sådane som vi i Rom ha hundratalsl ropade Salvator med synbart hån. Nå, min unge herre, då ni drifver kännareskapet till ert yrke, så ber jag er om edert omdöme öfver denna bild, som jag nu för andra gången måJar: öfver min Fortuna. Jag kundep, sade han med alltid stigande spe, väl nöja mig med de romerska konstvännernas omdöme, som t. ex. Prins Maria Chigi, kardinal. Omodli, prinsen Salviati, den skicklige Carlo Rossi, denne gamle beskyddare af konsten, målaren Passeri och Baldinuni, såsom skriftställaren Francesco Redi, som skrilvit mer deröfver, än mig kärt är, och i bästa mening helsat mina fiender på halsen På mig, men — man hör ändå alltid gerna något nytt.n Hafva desse män verkligen varit edra vänner,, återtog ynglingen kallt, ;så skola de, oaktadt de stora företrädena i den berömda bilden, visst icke heller glömt att säga er felen Åh, var så god och detaljera mig dessa, sade Salvator med alltid stigande vrede, i det han tvingade ynglingen att gå fram till taflan. Lyckans gudinna, så som blott den gladaste fantasi kan tänka sig den, var här framställd. Hon skakade ur öfverflödets born kronor, biskopsmössor, ordnar, guld och ädla stenar. En mängd snikna emottagare upptogo allt i fallet och trampade dervid frihetens och konsternas symboliserade genius under fötterna. Här hängde en åsna på sig ordenskedjan , der RR ) Se A. B. ja 260—262,