Aftonbladet – 11 november 1848, sida 1

skaste mannen i Italien, som Roms prinsa och prelater äro vane att behandla som en a sina gelikar, så rent ul i ansigtet säga dylikt med en min, som om ni sade väl bekommel — Säg mig för tusan, hvad kom det åt er -Sådant der hade jag ej trott mig sjelf om ehuru jag annars är van att tilltro mig mycket. Ja, signor, det var ganska oförsigtigt, sad Rosa med synbar ångest. Salvator är retli; och hämnas säkert. Han har en långsint ka rakter och kunde söka att skada er,, — Åh, jag hoppas, så illa måtte det ej går återtog Juan de Armillo leende. ,Ett tal som mitt lärer väl förekomma honom något ovant. Sanningen hör man ibland något ogerna på. — Aj, aj, det var ett dumt streck, som ni spelade, sade Ribera. I det bela hade ni likväl rätt, och jag tyckte om det af er att n ej smilade och höll er bakom, då han önskade veta er tanke. Jag har i min ungdom mången gång handlat likaså, och då det onda möttes med ondo, blef det ofta afgjordt med värjan. Det sämsta vore således — men nej! — Fy tusan hvad var det för ett råd jag nu ville gifva er! — Nej, jag vill söka godtgöra alltsammans. Ni måste i morgon försonas. Ribera höll ord. Så svart Juan de Armillo nästa gång återkom, sökte han utverka ett bättre förhållande mellan denne och Salvator Rosa. Ogerna gick den sednare in på Riberas önskan ; han syntes alltför mycket sårad, och, då den unge mannen till och med, på Riberas anhållan, infann sig för att hos den stolte konstnären formligen urskulda sig, och blygsamt bifogade, att det vore blott ett ensidigt bedömande, föranlåtet af Salvators eftertryckliga uppmaning, svarade denne hårdt, att ban trott sig kunna vänta ett förståndigt. — Att emellan