Aftonbladet – 10 november 1848, sida 2

ysningar, gendrifningar och kanske till och med slutligen bland annat också försvar från någon sida, den der stundom visar sig inom offentlighetens skrank. Till allt deita, sådant det blir, lyckönska vi m:lle Amalia Lundeberg. FÖRSVARSLÖSHETS-LAGSTIFTNING OCH: KORREKTIONSANSTALTER I SVERIGE. (Forts. fr. gårdagsbl.) Lagstiftningen rörande försvarslöshet har sålunda i vårt land utbildat sig till eit ensidigt system, som af en snillrik forskare blifvit benämndt Sveriges försvarslöshetssystem. Dess svåraste fel består deruti, att på obestämda grunder beröfva menniskor friheten, hvilka icke begått något brott, utan blott af vissa omständigheter förmodades kunna komma att begår en lagöfverträdelse, eller ansågos vara för allmänna säkerheten vådlige, samt sammanblanda:dessa med verkliga brottslingar. Ingen lärer neka, att sysslolöshet, lättja, liderlighet, tiggeri och lösdrifveri som oftast leda in på brot—tets bana, men att sammanföra den lättjefulle,. liderlige eller lösdrifvaren med de i brott inöfvade är ju, för att nyttja ordspråket, detsamma som att föra honom ur askan i elden. Detta hafva följderna af denna lagstiftning ådagalagt. Då staten vill framtvinga uppfyllandet af den juridiska förbindelsen att arbeta, eller, med andra ord, genom tvångsåtgärder förmå: dem, hvilkas hela eller åtminstone vigtigaste förmögenhet består i deras individuella arbetsförmåga i allmänhet, att fullgöra sin pligt mot samhället, för att ej falla detsamma tll last, så bör detta ske på ett sätt, som moraliskt förbättrar individen och ej verkar motsatsen. Särskilda arbetsinrättvingar böra derföre finnasför dem, som ej begått något brott, och särskilda för dem, som dermed blifvit beträdde, men båda dessa klasser böra aldrig, såsom hittills skett, hållas till arbete på samma ställe. Hvad tiggeri särskildt beträffar, har staten då först rätt att bestraffa det, när arbete och underhåll finnes för den som har arbetsförmåga, och för den sjuke och kraftlöse den vård som är nödvändig; men innan fullständiga åtgärder i detta afseende af sisten vidtagits, saknas rättsgrund för hvarje lag, som nekar den nödställde att anropa medlidandet och bjelpsamheten 5), oaktadt alla de polisförfatiningar, som af oeftertänksamma och sin menskliga pligt förgätlande lagstiftare bäremot utfärdats, innan de betänkt hvilken omsorg som bordt föregå dylika förfaranden). Hvad åter försvarslöshets-lagstiftningen angår, så saknar äfven den rättsgrund, enär med statens rätt att bestraffa begångna brott icke kan förenas en rättighet att beröfva personer deras frihet, derföre att man förmodar, det de på fri fot lemnade skulle blifva brottslige. Vid: våra hitintills gällande försvarslöshetsförfattningar kan med skäl slutligen anmärkas, att lagstiftarne, med all sin välmening och all omsorg: för statens säkerhet, i detta afseende tillfogat samhället ett djupt sår, hvaraf det ännu länge får lida, ty flertalet af de missdådare, som nu fylla våra häkten, äro elever ur den genom denna lagstiftning i fängelserna bildade skola — likasom man vet, att ordet korrektionist, i stället för att betyda, som det bör: en förbällrad menniska, kommit att beteckna en inlärd brottsling. Under det meranämnde författniog af 1853: i 8 års tid varit i verksamhet, hade fångpersonalen, i allmänhet, årligen ökats med omkring 420 personer i medeltal, hvarigenom både korrektionsoch öfriga fängelser voro så öfver fyllde, att man ansåg, det mtillfälle snart torde saknas att kunna inom dåvarande fängelserna. emottaga flera fångar, 7). För afhjelpande af detta förhållande var något annat icke att göra;5) Vi önska i detta afseende fästa uppmärksamheten vid en under denna riksdag af Robert Cederschiöld å riddarhuset väckt motion derom, att i hvarje län skulle beredas arbetsförtjenst åt arbetsföre och vård åt till arbete oförmögne nödlidande, ty den innehåller mer än bloti kammarstudier; dess förslager äro framkallade af en flerårig embetsmanna erfarenhet. 6) Hur mången tiggare blir icke, af polismakten inkastad bland missdådare, af lagstiftaren förvand-lad till brottsling! 7) Se Kongl. styrelsens öfver Fäpgelserna underd. skrifvelse till Kongl. Maj:t om inrättande af krono-arbetskompagnier den 27 Maj 41844. Enligt dervid fogade uppgifter var fårgantalet å Lång-holmen vid 1840 års slut 714, hvartill utrymmet är högst beräknadt — och antalet ökades sedermera; de på obestämd tid ditförde voro 618. Vid fästningsoch korrektionsfängelset i Malmövar antalet 861 och utrymmet för blott 812; på obestämd tid voro der 384. Vid några länsfängelser förhöll det sig ännu svårare: vid det i Iinköping var utrymmet 76 och fångantalet 413; vid Smedjegården i Stockholm utrymmet 129 och. fångantalet 478, i Fahlun, Gefle, Carlstad och Mariestad var utrymmet redan upptaget,