Aftonbladet – 10 november 1848, sida 1

nÄndiligen,, sade den gamle efter en stund, med mera liflighet, ssökte jag, för att icke alldeles duka under för min sorg, tröst i utöfningen al min konst och i mitt barns uppfostran, och båda öfverträffade min väntan. Maria Rosa tilltog i fägring och min atelier hvimlade af lärjungar, som skola föra mitt namn till efterverlden. Åt den onåd, som drabbat mig, åt den afand, som förföljer mig, skrattar jag, väl vetande, att namnet af Jose Ribera, kallad el Espagnole, eller — gerna för mig — Spagnoletto icke skall dö.n Visst icke, återtog don Juan, i en öfvertygande ton; det lefver i tvenne störa folks konstnärers mun. Men er dotter — sade ni ej, att ni lofvat helga henne åt kyrkan? Ni vill väl icke tvinga henne att -gå i kloster? ,Tvinga? Nej, återtog Ribera; väljer hon det emedlertid frivilligt, så ser jag det gerna. Jag vill ej uppoffra mitt barns lycka för ett öfveriladt ord. Finner Rosa sitt lils lycka i lifvet — nåväl; om icke, så skulle jag gilla det, att hon på sin tjugufjerde födelsedag antoge slöjan. Don Pedro de Ossunna, vicekonungen, som var min största gynnare, och, då jag upptäckte mig för honom, gaf mig det rådet att; skyddad af honom, återtaga mitt verkliga namn, tillbjöd min dotter eå plats bland de adliga Åugustinernunnorna, men jag afslog det, emedan Rosa ej änpä beslutit sig. Men kom nu, sennor, kom imin atelier,, fortfor Ribera. ,Som jag tror, hafva Mina elever redan lemnat den. Signor Salvator målar på en Fortuna — ban bad mig att få fullända den i min atelier. Det skall innerligen roa er att se huru han griper an den saken., Den unge mannen tog en portfölj, som han vid ingången till Paviljongen lagt ifrån sig, och följde sedan sin värd, som med säkra, tunga steg gick före till sin boning: Riberas atelier, i hvilken de nu inträdde, såg just ej så ordentlig ut, och om ej en nängd stafletter, hvarpå halffärdiga målningar