Aftonbladet – 10 november 1848, sida 1

de i båten fått värjstygnet af mig, hvilket, i sig sjelft ej farligt, ådragit honom en långvarig sjukdom, i hvilken han dött, Nyfikenheten hade drifvit Magdalenä att öppna den olycksaliga skrifvelsen; förskräckelsen förorsakade min hustru en sinnesskakning, som för alltid undergräfde hennes: helsa. Oupphörligt anklagade hon sig som sin fars mördarinna; alla hennes kroppsoch själskrafter försvunno småningom. Jag gjorde allt hvad jag kunde för att trösta och lugna henne, och, Gud är mitt vittne, -sennor, jag behöfde lika väl tröst och lugn, som min olyckliga maka. Att min hand var sölad af dens blod; som gifvit min Magdalena lifvet: denna tanke förföljde mig dag och natt, och beredde mig helvetesqval. Min hustrus själ dukade slutligen alldeles under för den oändliga jemmern; den olyckliga var nära vansinne; genom de mest utsväfvande idder sökte bon försona vår skuld. Framför allt måste jag låfva att helga hennes nyfödda dotter åt kyrkan; jag gjorde det. Sedan bad hon, att jag skulle måla: hennes fars bild, och pu låg hon i: dem ställning, hvari ni ser henne på porträttet, dag och natt på knä framför målningen; för att bönfalla om förlåtelse för vårt brott. Sennor!, sade Ribera, sedan han en stund återhemtat sig — Jag hör just ej annars till de svaga, hvilka svigta som röret för hvarje ödets stormvind; men tilldragelser, som denna, kunna också skaka den starkaste själ. Gud vet bäst hvad jag lidit under denna tid. Jag var också för mycket förkrossad, för att klaga, då ledaren af våra öden i det tredje året af vårt äktenskap slutade min olyckliga makas lidande!p Arme, arme maal, sade ynglingen, då han såg huru den annars så kraftfulla mannens habd darrade, då han vid de sista orden drog sidenförhänget öfver taflorna. Det stolta, nästan högmodiga uttrycket i Riberas ansigte hade gifvit vika för detfdjupaste bekymmer, den största aedslagenhet.