Aftonbladet – 10 november 1848, sida 1

Ribera ej var obekant bär. Jag var just iberedskap att afresa till Madrid, då jag fick en bjudning af en man, som lefde . på. en landtegendom i nejden och gällde för en konstälskare; det var don; Manuel. de Irrigarru, en Biscayer. Jag antog tillbudet, det gjorde min lefrads olycka. Anländ till landtgodset, fann jag mig snart som i kretsen af gamla bekanta. Don Manuel var en entusiastisk konstälskare, ban egde en skatt i sköna målningar, men hvad som mest intog mig, var hans. enda dotter; den sköna tjuguåriga Magdalena. Ni, lärer ej finna det besyonerligt att jag lät beveka mig att qvarstanna några månader för att åt min Bynnare: måla några bilder. Denna tid var den lyckligaste i: min lefnad... En del af dagen mår ade. jag, den andra. pratade jag bort med. hur sets herre eller, då. denne i, affärer var i Barcelona, med Magdalena, . Flickan var mer snillrik än skön, likväl hade hennes Junogestalt och bennes herrliga blonda hår något ganska . intagande. Ni, vet huru detta i. Castilien,ja i sjelfva Catalonien är en sällsynthet; men hvad som mest gjorde intryck -på mig, var.att jag: ganska snart varseblef att Magdalena med all ungdomens lidelse var mig tillgifven.. Att jag ej var stark nog att emotstå den i min själ gryende kärleken gjorde; oss båda olyckliga. .. Jag visste väl att aldrig Magdalenas fader . skulle samtycka till vår förening. Han älskade konsten, men föraktade konstnärns: stånd, och hade åtskilliga gånger låtit mig förstå, att den enda dottren, den rika arftagerskan blott kunde bli maka åt en förnäm, mäktig man. Tillfälle och passion hade emellertid inledt mig och Magdalena i en formlig förklaring. Flickan kom först på tankan att fly. Fadren mente hon skulle med tiden väl ingå i någon fördelaktig förbindelse, Jag. tillbakaviste tankan och föresatte mig att tala vid honom, bevisa min adliga härkomst och sedan formligen fria till Magdalena, och jag vågade detta försök. Häftigt men bestämdt afböjde Don Manuel mitt