Aftonbladet – 9 november 1848, sida 2

Det var följande dagen på eftermiddagen då Juan de Armillo inträdde i trädgården, som omgaf Riberas beqvämt inredda landthus. Han träffade, ägaren icke långt från en paviljong. som låg vid slutet af trädgården, och hvarifrån. man hade en skön utsigt åt Golfo di Napoli. Paviljongen var af samma storlek som ett vanligt boningshus, men blott med en våning; till. höger och venster befunno sig tvenne löfsalar af caprifolium. Det var bra att ni så. snart uppfyller ert löfte, sade Ribera vänligt, sedan han med fremlingen: vexlat några. välkomsthelsningar. Jag skall göra er bekant med någraaf mina lärjungar, som just nu äro sysselsatta, i min attelier, men söm vanligtvis vid denna: timma lemna mitt hus. ; Ni ser der Giovanni Do, Andrea Vacaro, bröderne Francesco och Michelangelo Francazano, dugtiga karlar, det försäkrar jag er, isynnerhet hvad Francesco vidkommer; — sedan kommer Luca Giordana, en pojke om blott sexton år, hvilken redan, som en åtta års unge, målat nägra frescos och två barnfigurer för kyrkan San Maria la Nuova, som kunna visa sig hvar som helst. : Ni förgäter, värde herre, sade Don Juan något förlägen, att jag måste göra allt för att bli så litet seddsom möjligt, om jag ej skall ha förtret deraf: Tllåt derföre att jag en an? nan Bång återvänder. Jag ville dessutom dag blott visa er några små porträtter söm jag målat. Nbj, nej, i får ej gå bort; Ni måste berätta mig iher on Velasques och Spanieny, ropade Riberå. Daå ni emedlertid ej Vill göra nögra bekantskapar, så kom in i denna paviljöbg; undertiden aflägsna sig mina elever. Båda ingingo nu i paviljongen. Det var ett