Aftonbladet – 9 november 1848, sida 2

VID ÖFVERSTEN vw. m. HERR AF FORSELLS GRAF DEN 4 NOV. 14848. Ater en bland dina Adle, Moder Svea! fallen är. Samlens, krigare, omkring er broder! Menskovänner, gråten vännen här: Ty gemensam är er saknads smärta, då så svärd, som palm; han lika bar: . mot allt ondt, och för allt godt hur har det ej klappat detta varma hjerta. Förr en gång uti hans vårdags tider, när Europa brann, — fast en Ende ledde då dess strider, och en annan färg den lågan vann — vid Carl Augusts, vid Carl Johans sida huru gladdes ej hans ynglingssjäl, att till de förtryckta folkens väl få för ljus och frid och frihet strida. Nu, när Söderns länder alla brinna för de Trenne ord, — om ock blod och tårar måste rinna, innan de bli grundleg, som i Nord — pu, när Gubbens höst var inne redan, ja, på sjelfva dödens dag äanu, siarblicken, kämpahjertat ju stridens lösen gaf, som längesedan? Långa sommardagen dock, emellan lifvets vår och höst, han ej hvilat bort. Nej, kärlekskällan fyllt med pya vågor städs hans bröst. Den Guds kärleks, som från himlen flödar ned i denna jordens qvåfva dal, med hugsvalelsen åt brist och qval och med hoppet än, som ler bland dödar. Christendomen, himlens frihetslära, ville han en gång se förverkligad till jordens ära: derför han sig tänkte, utan tvång, ett skydds-syskorband i dopets mening; derför ordnades den rikes Nämnd åt de fattige, samt utan hämnd åt de faline än en Skydds-förening. — Samlens, svärdets män och palmens! Sluten kretsen kring hans bår! Men, hvems är den rösten här mest bruten? Hvems den klagan, som mot himlen går? Det hans Makes är och Barns: de arma! Armare dock nödens barn, som gå första gängen hu från honom, då han ej velat sig för dem förbarma. Svea, sörj din Son! bland dina söner en den ädlaste! Vänner! höjen vid hans grafvård böner, att hans kärleks verk må framgång se. Bröder, svärjen!: Vi vid stoftet svärje, att den sak som anden kämpat för; ljusets; fridens, frihetens ej dör i vårt gamla, goua, kära Sverige. W-m.