Aftonbladet – 9 november 1848, sida 1

Törs jag äfven hoppas det af er; signora?a frågade ynglingen vänligt, vändande sig till Maria Rosa. — Min faders gäst skall alltid vara mig välkommenr, hviskade flickan, något förvirrad. En vacker yngling,, sade Ribera, i det han länge såg efter den uvge mannen; som med en lätt bugning för Salvator lemnade butiken, Han är blygsam, men ej krypande, fastän han efter allt utseende är en fattig satan och af låg härkomst. Han behagar mig utomordentligt. Er också; icke så, signer Salvator? Jag kan just icke säga, sade den förre synbart misslynt. Af anspråkslöshet har jag just ingenting märkt hos honom; han talade temmeligen djerft och pratade stort, ehuru han ej är annat än en stackars skrifvare. Hvad han sade om Velasques var väl också törbända blott prat. Nå, vi få väl se, hvad han kommer att kludda på duken.n Jag tror ej det blir så dåligt, sade Rosa med synbart deltagande. Den som så kan inspireras af en annans förtjenst, är visst icke sjelf utan förtjenst. Jag tror ni gör ganska orätt att fråntaga fremlingen den, utan att ni sett något af hans arbeten ännu. Santa Madonna! Ni antar er denna mannen med särdeles värme, signoran, återtog Salvator hånande, Som det tyckes, är ni godbetsfullare emot obekanta, än emot vänner och tillbedjare. j Det bar ännu icke blifvit mig rätt tydligt, om det är mig tillåtet att räkna signor Salvator Rosa ibland de förre; hvad de sednare beträffar så vet jag ännu ingenting af demp, svarade fliczan litet spetsigt. Behagar det min far, så gå vi hem; det börjar mörknan, fortsatte hon, vändande sig till Ribera.