Aftonbladet – 8 november 1848, sida 2

emot ; det låg något förnämt, nästan stolt, men ganska ädelt i båda. Hans ansigte var långt, solbrändt, och med angenäma drag, hans mörka hår föll i naturliga lockar på skuldrorna, hans växt var smidig som pinjens. Med mer vänlighet, än annars var honom egen, såg Ribera på fremlingen; ett ännu djupare intryck tycktes han göra på flickan ; Rosa vände ej sina ögon ifrån honom. . Ni känner Diego Velasques, är han icke en spanior ?, frågade Ribera med välvilja i tonen. Jag heter Juan de Armillo, och är skrifvare i prinsens kanslin, återtog ynglingen. ;Den ädle Velasques känner jag noga; han höver till de såkallade privados del rey, och vistas dagligen vid hofvet. Konungen utmärker honom med hela sin gunst, och det är säkert, att han ännu kommer att bekläda höga äreställen, om han i öfrigt vill antaga dem. Nå, då är det klart att man gör väsen af hans målningar!; utropade Ribera hånande. Hvad hofmannen, den der privado del rey bringar i dagen, kan naturligtvis ej vara annat än förträflligt. Visserligen ! Visserligen ! utropade Salvator Rosa. Låt honom blott vara en fattig satan, och ingen frågar efter den store mästaren, som på samma gång målar madonnor, bykrogar, djurstycken och gurkor.n . Förlåt, signor! invände ynglingen med värme. Om han ej hade målat mer än tvenne landskaper, en utsigt af Prado, och en dylik af Aranjuez, så hörer han till målare för alla tider. Jag har ock aktnivg för er konst, men jag är öfvertygad, att ni med bästa vilja icke skulle hafva gjort något af den med murar inhägnade ekskogen, i hvars medelpunkt ett landthus ligger, och lika så litet af den