Aftonbladet – 8 november 1848, sida 2

m— sandbeströdda hufvudalleen i en trädgård; såge vi likväl hvad Velasques gjort af båda, såge ni vildsvinsjagten ila fram under de mörka löfpartierna, såge ni bofpromenaden i calle de la regna, detta stycke som en gång skall räknas till vår tids historiestycken af spaniorerne, ni skulle förvånas och kasta pensel och palett till marken. Hal utropade ynglingen alltid lifliz gare; hvad skulle ni först säga, om ni finge: se hans besök af den helige Antonius hos den helige Paulus, eremiten! Intet är beundransvärdare, än den hemska naturen i denna bild. Allt är måladt å la prima, duken knappast täckt, föremålens konturer icke bestämdt dragna, land, träd, luftpartier, allt är i massor, utan enskilda detaljer. På nära håll ser man i denna hemskt sköna nejd intet annat än förvirring, ovisshet, chaos. Gå blott fyra steg tillbaka, och dimman skingras, elementerne få lif, allt är skönt, enkelt, framstående. Hvad skall jag säga er om sjelfva scenevl, fortfor ynglingen alltid ifrigare, i det han bastigt fattade ett kol, som låg på fyrfatet. Se, bilden är trefallt indelad ; ungefärligen så här: Tilh höger klappar fremlingen på cellens dörr, som eremiten fästat i klippan, midtuti befinna sig de tvenne gråhårsmännerne i förtroligt samtal; medan den trogna korpen förer mat till dess. till venster beder Antonius vid Pauli lik, me dan tvenne lejon med sina klor gräfva grafven åt den döde., Medan den unge manpen talade, tecknade ban med raska streck klippornas konturer, tydliggjorde taflans indelning, antydde grupper nas ställning. Det Var blott få streck som; han med kolet drog På det hvita bordet af. lindträ, men det var nog för att göra Ribera uppmärksam. Forts.) AA